Ur olika synvinklar går allt att vända. Jag är tacksam för att du, min vän, ibland får mig att se lite bredare på saker och ting. Eller som du skulle formulerat dig; lite längre än nästippen. Du sa tänk. Jag tänker. Utan att du skulle sagt det så skulle jag tänka, jag lovar. Men en sak återstår; jag har bara en källa att förlita mig till. Jag har bara en källa att lyssna på. Jag ska ändå försöka att tänka mig in i situationen från andra hållet men det är svårt. Okej, ingen har sagt att det ska vara lätt men är det inte så att man ofta strävar efter sin egen lycka? Att den är viktigast, när allt kommer omkring? Att man är dumdristig på så sätt. Jag vill vara en stor person men ibland så är det så mycket lättare att vara liten. Men (mycket men i denna text) jag ska försöka vara stor. Jag ska försöka att plocka fram det största hjärta jag bara kan och ignorera de egocentriska tankarna som gärna dyker upp. Du, om någon, vet hur egocentriskt jag tidigare handlade, inte tänkte jag på en annan part. Inte tänkte jag på "den andra". Om jag då skulle gjort det så skulle jag väckt en ångest svår att släppa, det jag gjorde då var inte alls stort och godhjärtat men för mitt eget lyckorus så var det underbart. Du vet att jag lyssnar på dig. Du vet att du ofta (läs alltid) har rätt. Men visst skulle det vara skönt om du hade fel den här gången?

H:et står fortfarande kvar och jag ska inte göra saker och ting invecklat. Jag är ju dock ändå tvungen att skriva att du överraskar. Överraskar på ett sådant där farligt bra sätt, ett sätt som just nu inte är lämpligt för mig. Du klarnar. Jag ville egentligen inte fråga för mycket om dig, veta för mycket för mycket vill ha mer men man är inte mer än människa. Jag frågar. Jag blir frågad. Frågor får svar. Just idag fick jag bättre svar än vad jag kanske egentligen ville ha. Men ordet egentligen kan faktiskt ta sig någonstans - egentligen; lika som OM. Ord som man inte förstår sig på riktigt. Ord som bara vänder till och ruskar om. I detta fallet så kan dessa ord ha en bra innebörd men det kan visa sig att jag har fel. Men vad gör det EGENTLIGEN? Jag lever nu. Nu nu nu. Och just nu är jag lycklig. Lycklig för dagen som varit och lycklig för dagarna som komma skall. Egentligen så är det fett chill.

Hah, äntligen har jag kommit lite till sans i huvudet. Jag ska inte ropa HEJ (eller HELVETE eller HALLELUJA, ordet får man bestämma själv (sidospår)), jag vet, men jag ropar ett H. Det är en början. Jag anser i alla fall att mitt val var bra, att jag kan gå rakryggad och se dig i ögonen utan ångest. Nu är det upp till dig, inte att det är ditt val, det är upp till dig att visa. Visa något. Gör du det så blir jag lycklig, gör du inte det så blir jag lycklig. Lycklig blir jag vad som än händer. Mitt hopp riktas dock åt det ena hållet men verkligheten kanske styr kosan åt det andra. Vad vet jag? Vad kan jag egentligen göra åt det? Ingenting. Låter det komma. Jag är tillfreds. Jag kan inte lova att jag är tillfreds länge (därav bara ett H) men jag kan lova att jag är det just nu och det duger gott. Det duger gott åt morgondagen.

Stålsätta sig. Begrava sina känslor för en tid. Ignorera. Ibland känns det bara som om man går framåt, det är en fin stig och solen värmer. Man har gått på den där stigen en liten tid, utan vetskap om vart man är på väg. Plötsligt snubblar man, man tappar fotfästet och ramlar. Raklång faller man rakt ner i backen. Solen går i moln och man inser att den kanske faktiskt har bländat en hela vägen. Det finns nu två alternativ om vad som kan hända; man reser sig upp, borstar av sig all skit och fortsätter gå stigen - man passar även på att hålla handen över pannan så att risken för bländning igen avsevärt försvinner. Annars kan man ligga kvar där på marken och gnida in all skit, gärna rakt i ansiktet och hoppas på att någon ska komma med en hjälpande hand. Jag tänker dock inte ligga där och bli förnedrad. Jag har rest mig. Nu är det dock upp till mig att ta till allt som går för att inte ramla igen.

Det finns väl alltid en förklaring, jag hoppas bara innerligt på en bra sådan. Jag har nu även bestämt mig, på riktigt, att leva som jag lär. Ta ett steg tillbaka. Ta det lugnt. Tänka på mig själv - JAG i förstahand.

Tänk att det ska vara så svårt att vara lugn och sansad. Att tankarna ska flyga och fara som om de hade bråttom någonstans. Någonstans de egentligen inte vet någonting om över huvudtaget. Det är bara en utopi - som förhoppningsvis tillslut blir verklighet men det visar sig tidsnog. Du får vänta lite, ta och ha tålamod.

Det man har varit med om speglar vad man är idag - klart. Ska det man varit med om döma vem man är idag då? Alla har vi våra lik i garderoben, vissa har en hel walk-in-closet men ska det verkligen avgöra framtiden? Jag är inte dum i huvudet, klart att det spelar in och att man ska mycket i åtanke men ska det förändra den syn som man tidigare kanske hade? Kan man kräva mer förståelse för sina lik om den man pratar med har en hel drös själv eller är det bara ens egna lik man egentligen förstår sig på? Att bränn garderoben hjälps nog inte heller för liken har väl säkert guldplomber som fortfarande ligger kvar där på marken och ryker - påminner oss om vad som var. Att sälja guldplomberna är väl inte heller att tänka på för då börjar folk att undra var man fått alla ifrån och det var ju därför man från början brände skiten - för att glömma. Men jag tror inte man vill bränna sina lik heller för den delen. För att gå tillbaka till början så speglar ju de vad vi är idag och allt har en mening. Jag har mycket att lära, fler lik som ska in där och trängas men inte ångrar jag något och jag vill inte neka något. Däremot så vill jag ha förståelse, en antydan på igenkännande. Förståelse, har jag lärt mig, är bland det svåraste man kan sträva efter.

Kan det vara så att ju mer man behöver kämpa desto mer vill man ha det? Ju svårare det är desto mer intressant är det? Som jag tidigare sagt; man behöver motgångar för att uppskatta medgångar. Hela livet är en bergochdalbana. Havet visar sitt klara språk. Havet skulle kunna symbolisera livet. Verkligen. Stormar, stilltje, orkaner och en svag bris. Så djupt att man inte vet vad som finns därnere och ibland så klart att man ser varje liten alg. Havet. Havet får vara min symbol.

Måste man alltid krångla till det? Japp, om man heter Malin Karlsson. Jag krånglar alltid till det, det är vad jag gör. Oftast så tror jag att jag har rätt men i detta fall hoppas jag på att ha fel. Inte kan det vara sådant trams? Inte kan det avgöra eller förändra? Nej, jag hoppas och tror att det inte är så. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog ändå att tänka på det, spekulera och analysera tills jag får krupp och då MÅSTE ta upp det. Jag kommer då få ett asgarv som svar. Tänk att jag ofta får ett skratt tillbaka, det må låta muntert men ibland tror jag faktiskt att du hade en liten baktanke trots allt - du vet att jag blir provocerad. När det gäller detta krångel så vill jag bara säga att jag är försiktig, jag tänker mig för och jag ska vara ärlig mot mig själv men du får för det inte sluta bry dig. För mig är det viktigt att du bryr dig, att du finns där. Det är en order. Eller rättare sagt; SNÄLLA?

Du får pulsen att öka. På många olika sätt. Farligt. Meeen Fröken Karlsson ska ta det försiktigt, varsamt och lugnt. Det är väl dags för mig att visa att jag klarar av det, det som jag så länge har pratat om. Det ser ändå ut som om det blir komplicerat och straggligt. Ibland kan det vara svårt att mötas på gränsen. På gränsen av den nya eran som vi båda hamnat i. Du är hemlig men ändå så öppen, svår att läsa men samtidigt så självklar. Det ända jag ska tänka på är ett ord; lugn.

Vad gäller dig din tok så blir jag inte klok. Du har nog inte riktigt förstått vad jag menat och gått igenom. Ta fram de där glasögonen nu och se att du mest ser elefanter för tillfället. Kanske kan det bero på att du sakta men säkert bröt ner mig, att du bit för bit tog en del av mig och smulade sönder. Du skulle förstöra mig om du sagt Ja. Det insåg jag ganska snart. Så många gånger som jag känt mig som en idiot. Du är min goda vän, en vän jag absolut inte kan vara utan - trots att du är som du är. Kanske vi missförstod vi allt, kanske vi inte förstod att det var vänskap och gemenskap som vi fann hos varandra. Nu vet vi. Känns så förbannat bra!

Livet har sina överraskningar.

Jag har missförstått dig. Du är inte dum, du är inte korkad, du har faktiskt något där inne. Du passar bara väldigt bra in i kategorin, har man fördomar så är du ett perfekt byte. Det komiska med fördomar är ju att de inte alltid stämmer. I detta fall stämmer de inte. Grodor kan väl dock alla vräka ur sig. "Du förvånar mig ibland" och detsamma gäller dig. Du är fin faktiskt.

Nu är jag tillfreds. Tillfreds med en hel massa tankar. Ingenting har egentligen blivit klarare än att jag betämde mig. Där och då. Jag vet vart jag har dig, du vet vart du har mig. Nu är det på bådas villkor. Nu är det balans. Jag är tillfreds med tanken om att det kan bli som det blir. Att vissa saker har sin tid, när den tiden är och blir det vet jag inte. Jag vet bara att det finns. Det som vi har finns, men inte på det sätt som jag trodde. Jag har nog även lurat mig själv lite. Jag tror att vi hela tiden velat samma sak men jag ville helst se något annat, förr ville jag det. Det vi har är något särskilt, något fint, omöjligt, något som ingen annan skulle förstå. Ibland måste man dock rubba på ordet omöjligt och se det möjliga. Det finns alltid möjligheter. Nu vet jag äntligen sanningen och verkligheten, nu slipper jag spekulera. Det är ju det jag har tjatat om hela tiden. Jag har inte tjatat om löften, krav och plikter utan bara sanningen. Bitter som söt. Den var riktigt bitter till en början, innan jag började suga lite på karamellen; den visade sig ha ett sött innehåll. En smak jag aldrig tidigare smakat. En smak som även stod för frihet. Mycket ordbajs blev det nu men det är väl så det ska vara på Malin Karlssons blogg.

Det är inte det att jag vill vara bitter och martyrlik. Det är inte det att jag på något sätt har ändrat på mig trots alla lovord. Det är att jag är rädd. Rädd för en hel massa saker. Rädd för att bli förstörd, rädd för att bli bortgjord, rädd för att bli spottad på, rädd för att det ska bli som jag inte vill ha det, rädd för framtiden. Framtiden; hemska ord, underbara ord. Det är bara det att jag är så förbannat blottad och naken för tillfället. Jag har väl fått chansen att ta på mig kläderna men jag vill inte. Inte än. Jag antar att jag förblir naken tills jag blivit utskrattad och gjord till åtlöje. Åtlöje är ett bra ord i detta sammanhang. Varför jag fortsätter? För att jag kanske inte behöver bli utskrattad fullt, kanske inte fullt bortgjord och till åtlöje. Kanske finns där hopp. "Hoppet är det sista..." Vad jag på allvar också måste tänka på är orden allvar, nu och ignorans. Allvar; tyck inte att allt måste vara så förbannat allvarligt. Nu; lev i nuet, tänk inte på sen, sen finns inte, sen kommer sen. Ignorans; ignorera vissa känslor en aning och ignorera vissa tankar. Nedbryten är annars ett ord som jag måste skriva om. Det har jag ingen lust med. 

Är det så att verkligheten kanske är sämre än spekulationerna? Kan det vara så att svaret är så självklart att du inte ser det? Men kan det även vara så att man alltid utgår ifrån att allt ska vara logiskt, att allt ska vara så där lätt att förstå? Ibland behöver man inte förstå. Ibland behöver man inte veta. För andras del så säger jag just det sistnämnda men för mig egen del så kräver jag nog egentligen vissa svar och förståelser. "Bäst att gå därifrån innan det blir ännu svårare" Visst. Logiskt så stämmer väl det alldeles utmärkt som svar på vad jag ska göra. Om det vore så lätt. Tänk om jag bara kunde stänga av min känslo-knapp. Om jag bara kunde vara och inte bry mig ett piss om vad som komma skall. Leva i nuet, Carpe Diem för fan. Jag ska försöka lära mig det. Ibland kanske det inte går att totalt undvika de frågetecken som finns angående framtiden. Det är bara det att hur mycket jag än påpekar och låtsas att allt är toppen bra, att vi får ta det som det kommer, att allt är en egoistisk handling osv så är det inte så lätt. Inte alls lätt. Rent utsagt svårt. Jag kan förstå ditt dilemma. Ibland. Jag kanske inte alltid kan förstå hur du så enkelt tacklar vissa saker. Är det inte enkelt så hoppas jag att du säger det. Just denna dag har jag bestämt mig för en sak. En sak som ger mig ett poäng (förhoppningsvis) och det är att jag ska tala verbalt. Att jag ska se dig när jag talar med dig. Jag får låtsas leva i förr (som för övrigt var mycket bättre) och då fanns där inte sms eller dyl. där var det talet som gällde. Jag tänker också förbättra mig. Jag ska inte var ihärdig. Jag ska försöka att vara lugn. Klarar jag det? Klart. Nobody puts Malin in a corner! Det ska jag ha i åtanke.

Det är bara det att jag än inte kan sluta snurra. Det är för mycket som är obekräftat, det är för mycket som är oklart, det är för mycket grått. Svårt. Smärta. Snurra. De tre s:en. Jag har tidigare snackat om bekräftelsebehov som jag antog mig ha. Kanske handlar det om att jag får bekräftelser som riktas åt olika håll, att jag tillslut inte vet vilket jag ska tro på och hoppas därför på det bästa. Söker därför bekräftelse som tyder på det bästa. Får jag då inte det så får jag bekräfelse om att det är det sämsta. Eftersom min värld gärna är svart eller vit. (Sidospår; Faktum är att jag tidigare trott att jag levde en hel värld av olika nyanser av grått, att jag var lagom och mild i mitt sätt att leva.. Det har dock visat sig att jag är ett stort fett schackbräde..) Jag analyserar och spekulerar när jag inte längre vet, vilket gör att jag gör en konspiration av vad som är verklighet. Får jag då bekräftelse på någon hypotes så tror jag ju så klart att det är så. Vad som gör vissa saker svårare är också att jag vet att du vet hur jag fungerar och tänker. Jag vet att du vet att när någon är tyst så blir jag ihärdig. När någon är tyst så blir jag mer högljudd. I det här fallet blir jag även en aning rädd. Spekulationerna är många. Hypoteser i massor.

"Jag vet inte vilket ben jag ska stå på". Vilket ben ska jag stå på då? Vad ska jag tro att du tycker och tänker?  Självklart så har jag redan en hel del spekulationer om den saken men jag vet att jag inte ska spinna iväg på det spåret. Jag vet att jag oftast går alldeles för långt i den djungeln. Men vad kan jag göra? Ibland är allt vitt, glatt och härligt men lika fort kan det tvärvända till svart, tyst och outhärdigt. I min värld är det oftast vitt när det gäller dig. Dock så blir jag ledsen på dig men det förändrar ju dessvärre inte din färg, det förändrar mer min färg. Att duga ibland gör mig liten och patetisk som människa - vad nu det har för färg? Men jag har inte någon som helt aning om vad jag är för färg hos dig. Förmodligen grå - det skulle vara så typiskt, rätt komiskt. Just nu kanske du inte har färgen kritvit men fanken du blir ju aldrig mörkare än beige hur mycket jag än försöker..

Du känner mig. Du känner mig mycket väl. Du känner mig ibland alldeles för väl. Du ser mig, du ser rakt in i mig. Det är det vackraste som finns. Det kan även vara det mest otäcka som finns. Ska jag skyla mig eller inte - det får du svara på.

Jag tror jag har hittat min drog. Jag tror min drog är lycka. Att jag söker stormar, dramatik och grubblande för att kunna må lite dåligt. Jag får sedan en kick av att bli glad igen. Jag kan inte med lugn, det måste hända saker. Just nu är mitt liv ett enda stort rus, jag är en pundare utöver dess like för tillfället. Skulle mitt liv vara en sexlek så skulle jag stå på alla fyra, en boll i munnen, piskrapp på ryggen och rövknullad men jag skulle le. Jag skulle le så gott det bara gick med den där bollen tryckandes mot tungan. Jag vet ju hur ruset snart skulle komma.

Jag blir så trött på mig själv. Ibland så är min önskan att jag vore mindre känslig, att jag inte tyckte och tänkte om allting. Jag har dock upptäckt att jag verkligen har svårt för det där med gråtoner. Ofta så tror jag att allt är kritvitt eller bäcksvart. Att allt är toppen eller värdelöst. Varför ska jag alltid utgå ifrån det? Måste jag också alltid utgå ifrån att det handlar om mig personligen - att jag måste lösa allt. Att jag förstör allt genom min tystnad annars. Att ju mer tystnad jag får dessto mer ljud måste jag göra ifrån mig för att få en reaktion. Jag förstår inte riktigt varför. Jag antar att det är min rädsla att gå förlorad. Min rädsla att jag kanske sabbar något. Det kan även hända att jag lägger på en fasad, precis som alla andra antar jag. Fasaden måste ibland på. Fasaden är min självbevarelse. Ibland så tror jag att jag är fasade men det visar sig oftast i slutändan tydligt att så inte var fallet. Fallet just nu är att jag vill att det ska vara lätt, jag vill itne känna så mycket, jag vill inte ta illa vid mig, jag vill inte känna mig liten och patetisk, jag vill att det ska vara helt lugnt och härligt. Härligt är det. Lätt är det inte, känner gör jag allt för mycket, jag tar illa vid mig, jag känner mig extremt liten och total patetisk ibland, det är inte helt lugnt alltid. När jag ändå nämner liten och patetisk så måste jag reda ut det. Liten tycker jag om att känna mig ibland, när det är på mina villkor. Det är få personer som lyckas få mig liten och jag har längtat efter det. Så liten är bra ibland men inte när jag känner mig bortgjord. Inte när jag känner att ordet patetisk borde finnas i samma mening. Det komiska med all denna text, med all min hemgjorda terapi är att med några gester, ord eller handlingar så slutar jag snurra. Det är jag. Jag snurrar så länge någon sätter en käpp i snurran eller gör att jag själv stannar. Ofta genom att påvisa hur komiskt allt mitt snurrande är. Det gör dock inte mitt snurrande mindre smärtsamt. "Äh, skit i allt och försök för en sekund att bara vara"-tanken väntar jag nu på denna förmiddag.