Nu är jag tillfreds. Tillfreds med en hel massa tankar. Ingenting har egentligen blivit klarare än att jag betämde mig. Där och då. Jag vet vart jag har dig, du vet vart du har mig. Nu är det på bådas villkor. Nu är det balans. Jag är tillfreds med tanken om att det kan bli som det blir. Att vissa saker har sin tid, när den tiden är och blir det vet jag inte. Jag vet bara att det finns. Det som vi har finns, men inte på det sätt som jag trodde. Jag har nog även lurat mig själv lite. Jag tror att vi hela tiden velat samma sak men jag ville helst se något annat, förr ville jag det. Det vi har är något särskilt, något fint, omöjligt, något som ingen annan skulle förstå. Ibland måste man dock rubba på ordet omöjligt och se det möjliga. Det finns alltid möjligheter. Nu vet jag äntligen sanningen och verkligheten, nu slipper jag spekulera. Det är ju det jag har tjatat om hela tiden. Jag har inte tjatat om löften, krav och plikter utan bara sanningen. Bitter som söt. Den var riktigt bitter till en början, innan jag började suga lite på karamellen; den visade sig ha ett sött innehåll. En smak jag aldrig tidigare smakat. En smak som även stod för frihet. Mycket ordbajs blev det nu men det är väl så det ska vara på Malin Karlssons blogg.