Nu är den nya bloggen redo att börja anvädas, så vi ses där istället!

http://mallbrall.shapemeup.se/

Håller, för övrigt, på att skapa en ny blogg. Försöker bara få iordning på alla förbannade html-koder och liknande men inom kort hoppas jag på att komma igång med den istället för denna. Den kommer att vara på en annan hemsida där det går att nischa sig lite mer. Det blir kanon!

Drömmer mycket nu för tiden. Sömnen kanske blir sådär då om man ska tro allt vetenskapligt om sömn. Kanske det inte alltid gör något att man drömmer men det beror ju på vad de innehåller. Mina drömmar vill jag slänga åt fanders. Kroppen känns stressad. Drömmarna gör mig stressad, förvirrad och ledsen. Kanske går man igenom saker i drömmar som man i verkligheten inte riktigt vill ta tag i, det man egentligen inte riktigt vill låtsas om att det finns? Om det är så önskar jag att jag inatt drömmer om en domstol. En domstol som antingen friar eller fäller, släpper fri eller straffar, låter gå eller blir inburad.

Tänk att alla bitterfittor och surkukar har varit lekande barn en gång i tiden, som lekte i sandlådan precis som en annan. Tänk att alla bitterfittor och surkukar har varit naiva ungdomar med drömmar. Kanske ville de förändra världen? Göra revolution. De har varit lika lycklig som en annan var när tomten kom på julafton eller när lördagsgodiset skulle inhandlas. De ville bli något. De ville bli någon. Precis som en annan. Jag undrar vad som hände på vägen, vad var det som fick de att gå över till den andra sidan, till den mörka sidan, där bitterhet, missnöje och otacksamhet briljerar spelfältet där lyckan ibland försöker ta över bollen - men med ett misslyckat resultat. Ljus tycks alltid bero på någon form av hake i deras liv. Allt positivt kan alltid vändas till något negativt. Får man en karamell är det snålt bara för att man bara får en. Har man en städerska så är det inte skönt att slippa städa utan städerskan städar jävligt dåligt istället. Jag kan rabbla upp många exempel men poängen är lättförståelig. Tänker man dock på att dessa människor en gång varit så som jag skrev i början så blir det istället lite synd om dessa människor. Att deras gnista en gång slocknade. Deras glädje har grävts ner långt ner, kanske har den grävts ner så långt att den inte går att hitta igen. Vad tråkigt det måste vara att alltid gå omkring och vara arg på världen och dess människor. Att alltid ha sig själv på piedestalen, se ner på alla andra som går nedanför. Sätta sig själv på tronen och skylla allt på jokern som står bredvid i rolig mössa. Dessa människor har med tiden och med livserfarenhetens gång blivit bitterfittor och surkukar. Det är lättare att acceptera dessa människor om man tänker på hur synd det istället är om de. Det är lättare att skaka av sig, att inte ta till sig, att inte påverkas av den negativa energin som de ger ifrån sig. Sedan kan man inte gå omkring och tycka synd om folk titt som tätt, det är bara onödigt. Det gör en bara svag med tanke på att man inte får ett jota tillbaka men man kan ha det lite i åtanke. Framförallt; att inte låta en dras ner i det mörka gapet av pessimismens odjur.

Fest är kul. Fest har det blivit mycket av nu. Ser nästan fram emot några festfria helger nu. DOCK så var det som vanligt väldigt roligt igår, som vanligt, när vårt gäng är i farten! Surt bara att man ska behöva må kasst. Det ska bli skönt med en ny träningsvecka nu. Ska sätta igång med konditionen igen nu när kroppen är frisk.

Har man det eländigt så får man göra det bättre. Söka lösning. Se det positiva i det eländiga, se det man kan göra bättre. en idé har kommit till mig. Det sägs ju att man ångrar mest det man inte gjorde. Det ska jag anamma. Jag ska leva som jag (andra?) lär. För en gångskull. För en jävla gångskull. Ta del av den person jag kanske trots allt blivit. Visa mitt skinn på näsan, inte bara låtsas, eller inte bara gå omkring med överblivet skinn. Det är ju inte alltför vackert. Ha lite stake (jag gillar inte det uttrycket med det är bildligt talat och det är precis vad som passar in just i detta fall dock). Jag ska dock ha tanken med mig, tänka efter före och inte gapa efter för mycket, inte säga för mycket. Jag tror ändå att jag blir mer tillfreds med mig själv. Jag kan göra skillnad - i alla fall i tanken. Inte behöva ångra. Satsa. Chansa. Ja, chans, det är det jag ska göra.

Antar att det är som min kloka mor säger att det handlar om tålamod i livets nya prövning. Att lära sig att stå ut. Att inte ta sitt pick och pack när det kliar i hela kroppen av irritation och rastlöshet. Tålamod. Det är tidsbegränsat. Det är vägen till min dröm. När detta är slut åker jag på mitt livs resa. Det är bara så himla lätt att ta till den där saknaden igen bara. Ta till martyren i mig. Ilskna till och koka inombords. Orättvisan som så många gånger förr är skrämmande närvarande, medkänslan som är utom synhåll och förståelsen som inte finns. Men det är väl detta som kallas för prövning, som sagt. Det är väl ytterligare en sak att lära sig av. För lära sig något, det kommer jag att göra, det är ett som är säkert. Jag kommer nog dock inte kunna se det förrän jag har distans till det. Så helt plötsligt kanske jag dock har något att se fram emot. Tills dess; tålamod.

Jag blir så glad ibland. Ibland kommer verkligen lyckan som ett tjog med fjärilar i magen. Som en kraft som fyller bröstet till max. Som gör att man inte kan låta bli att le så där fånigt. Som gör att man har lust att göra ett glädjeskrik. Jag är så glad när man får peppande ord från en vän. Han får mig att se på framtiden med helt andra ögon. Som ger mig olika glada alternativ till hur vardagen kanske kommer att se ut. Trots att det bara är drömmar, trots att det bara är spekulationer så gör det mig lycklig. Han slår ofta huvudet på spiken. Tänk vad härligt att vi ska åka jorden-runt ihop! And remember: I´ve got your back man!

Idag är känslan lite bättre. Jag saknar den lilla hamnstaden ibland, jag saknar människorna, jobbet, min gamla lägenhet, babyblå, dialekten och igenkänningen. Jag tror bestämt att jag har två hemstäder. Jag längtar hem vart jag än är. Vilket kanske egentligen bevisar att det inte spelar någon roll om man flyttar ifrån det man egentligen vill fly ifrån. Det flyttar bara plats på problemen. Flytten i sig gör ingen skillnad. Jag har fått perspektiv på mycket. Jag förstår äntligen. Och den välkända bönen stämmer ju ganska bra; "Vart jag mig i världen vänder...." Jag har ju hela världen vid mina fötter. Eller rättare sagt, jag har alltid ett val. Vad jag däremot aldrig väljer bort är människorna som jag förknippar med varje stad jag besöker. Människorna måste vara kvar i mitt liv - annars spelar ingenting någon roll. Jag har de bästa i min närhet och det kan göra mig oerhört lycklig ibland. Det kan också göra att jag saknar väldigt ofta. Jag saknar många och mycket. Jag är ändå, mitt i all saknad, lycklig över att kunna göra det - att ha en anledning till att sakna.

Just nu står mitt fokus på att ta över makten. Makten över mig själv. Makten över mina tankar, beteenden och handlingar. Disciplin. Det passar rätt bra att då satsa på träningen. Igen. Få rutin. Kroppen är det bästa att ta till när man vill ha total kontroll. Det känns skönt. Väck mig mitt i natten och fråga mig om träning och mat så kan jag svara. Jag kan det utan och innan. Vad som är bra och inte bra. Det är en tacksam mekanism på så sätt att man med ögonen kan se resultat, känslan ska även finnas där men det är alltid skönt att ha det svart på vitt. Det tycker jag faktiskt. I detta fall i alla fall. Kanske är det bara jag som lurar mig själv igen, men när jag har kontrollen, disciplinen och rutinen så mår jag som bäst - när jag får göra det som har blivit min hobby. Träningen behövs för att hålla mig flytande. Kanske har jag fastnat i ett endorfinberoende, vad vet jag, men det får mig att må bra. Och som det uttrycket Fredrik tycker att jag använder (alltför?) ofta; "If it does´nt hurt you - go for it!"

Tänkte att jag skulle börja skriva lite här igen. Det är alldeles för länge sedan som orden flödade på min egen terapeutiska lilla blogg. Tänkte dock ändra upplägget lite. Det kanske kommer att handla om lite enklare saker i livet också, inte bara tankar. Inte bara luddiga texter om vad som poppar upp i huvudet titt som tätt hos mig. Det kommer dock bli lite djupdykning ibland, jag känner ju mig själv. Ni läser ju om ni vill och ni läser ju det ni vill. En återuppståndelse av baggyboost är dock ett faktum. To be continued.....

Enkelt. Lätt. Okomplicerat. Orden kan vara många men situationer är faktiskt precis så ibland. Svaret finns alltid där. Innerst inne. Det spelar ingen roll vad man får sagt till sig - bara du själv har svaret. Den lilla petitess man dock ska ta hänsyn till är ÄRLIGHET & SANNING. Finns inte dessa med i bilden så finns heller inte svaret. Det kan finnas ett svar, förvisso, men gjort på lösa grunder. Frågor får svar. Frågor kan även få "typ svar", likt en politisk debatt, den besvaras inte men det framstår som om den gjorde det. Det är upp till dig, frågeställaren, att lyssna så att du inte blir förd bakom ljuset av ordbajseri. Det är också upp till det, svararen, att svara ärligt. Svar som frågeställaren vill höra gör dig aldrig gott. Att försköna eller förvränga något är aldrig lönsamt. Det trasar sönder. Det trasar sönder dig och det trasar sönder relationer.

Fick för mig att baka bröd idag - mormors bröd. Ringde till henne och frågade om receptet. Det visade sig att det inte fanns något recept. Hon sa vad hon brukade ha i och att man får testa sig fram. "Blir det inte bra så är dä barra att slänga dä te fågla" sa hon sedan. Höfta lite. Där har vi väl egentligen hela livspusslet. De gamla vet vad man ska ha för ingredienser, de vet vad som passar ihop och vad som inte blir bra. De vet hur mycket de ska ha av alla mjöler och jästar. De har provat sig fram och lärt sig av sina misstag och framgångar. De har slängt en del till "fågla" - den enas död den andres bröd. Jag förväntar mig inte att ha svar på alla frågor när jag blir gammal, det vore tråkigt, men det föds ett hopp i mig då tryggheten är så total. Då mjölet blandas till en förträfflig deg som av värme blir till något vi kan leva av. Det får mig att le.

Fick ett boktips av en vän. "Alkemisten" heter den. Jag läste den och fick ett x antal hallelujamoments under tiden. Den handlar om sitt levnadsöde. Att man ska följa sin dröm. MEN! Men att man kommer att stöta på prövningar för att bevisa sin vilja, för att kanske lära sig ett och annat på vägen. Det är dessa prövningar man ska lägga tankens kraft på då man är med om något man helst hade velat slippa, eller att ens värld helt plötsligt tar en oväntad vändning. Se ett hinder eller ett problem eller ett misslyckande som en prövning. Man lär sig alltid något av alla prövningar. Utan dessa stannar vi. Man blir en liten lort. Prövningar behövs. Motstånd behövs. Livet vore dessutom lite trist annars.

Det sägs alltid att varje människa är unik. En klyscha kan tyckas. För att man säger att varje människa är unik betyder det inte att man ska tycka om alla människor men man kan ägna det en tanke innan man blir arg på personers åsikter och beteende. För varje människa är faktiskt unik. Helt unik. Hur man uppfattar omvärlden och allt dess innehåll beror ju på vad vi har att relatera till. Vad vi har lärt oss via andra människor såsom våra föräldrar, hur andra människor betett sig, hur vi tolkar ord och handlingar - och vad vi anser är viktigt utifrån allt det. Arv och miljö brukar man använda i sammanhanget och det är inte så pjåkigt faktiskt. Ingen annan än du tänker som du, ingen annan än du har varit med om exakt det som du har varit med om. Det som kan skilja en människa behöver inte vara mycket men det finns alltid något. Kanske har du läst något som fått dig att tänka annorlunda, kanske har någon sagt något som får dig att tänka annorlunda. Man kan inte heller då bestämma sig för hur jag är, jag är jag i mina ögon men jag kan vara en helt annan i någon annans ögon. Likaså tvärtom. En person är den du tror den är men den personen kanske inte alls tycker att den är den som du tror. Man kan alltså aldrig förstå en människa helt, man kan heller aldrig tycka om alla människor, alla människor kan inte förstå dig och alla människor kan inte tycka om dig. Jag blir lätt arg på människor som inte kan förstå mig, som inte kan tycka att min åsikt faktiskt kan vara rätt vettig ibland, jag kan bli arg på människor för att jag inte förstår de, för att jag inte kan förstå hur en människa kan resonera på det sättet. Men jag kan ju faktiskt aldrig begära att människor ska förstå mig precis som att jag aldrig kan begära att jag får en förklaring god nog för mig att förstå. Jag har fått öppna ögon. Jag har slutat att vara arg för saker jag inte kan förstå. Det kommer i slutändan bara att göra mig bitter. Om man relaterar till Sinnesrobönen igen (som jag har fastnat lite i) så är det en av de sakerna som jag kanske just i detta nu har fått förstånd till att acceptera utan att förstå. Acceptera att alla människor är unika och just därför kan man inte förstå alla och alla kan inte förstå mig. Att dock inte döma människor då det är så många olika faktorer som spelar in i ens tycken är även det en viktig del i accepterandet. MEN! Percis så som, åter igen, Sinnesrobönen säger; (Beröringspunkterna är dock många...)

Tacksamhet är ett ord jag inte riktigt tycker om för att det ofta sätts i fel sammanhang. Det sätts ofta i sammanhanget där ordet nöjd finns med. Nöjd är något jag tycker är negativt. Det är en ton i det ordet som klingar illa i mina öron. Är man nöjd så är man inte tillfredsställd. "Jag kunde ha gjort bättre men jag är nöjd." Om man dock betonar tacksamheten som jag tänkte göra i detta nu så kan vi ta och bena ut det lite. Lägga mer tyngd i ordet, det ord som faktiskt inte förtjänar att hamna i samma fack som nöjd. Man glömmer ofta bort att vara tacksam. Det finns så mycket som gör ont i livet, som är orätt och fel. Vad man då kan göra är att gräva ner sig ordentligt i det. Riktigt analysera och grubbla över det som är fel. (Japp, jag vet, jag kan bara tala utifrån mig själv...) MEN! Man kan också genom tårarna försöka se vad som finns bortom det onda, vad som finns precis framför ögonen. Det som gör en tacksam för livet. Det är inte alls komplicerat men det kan ibland vara oerhört svårt att byta fokus. Och man kommer tappa fokus, igen. Skulle vi alltid vara lyckliga skulle det i sig bringa en olycka. Vi skulle inte veta vad lycka var för något om det inte fanns olycka. Därför sätts vi på prov, våra prövningar gör oss starkare - om vi ser vad man kan lära utav det. Våra prövningar gör att vi ser lyckan i livet.

Och när ilskan har lagt sig blir man sådär härligt glad. En tid. Tills man går igenom samma process igen. Men det vet vi ingenting om än.

Ilska är en känsla som ofta är obehaglig men faktum är att i jämförelse med andra känslor så kan den vara rätt skön. Man kan få ut rätt mycket utav den, när allt kommer omkring. Om man jämför med panik, hysteri, hopplöshet eller liknande så är ilska kanon. I ilsknandet så kan man via just ilskheten vända det till något positivt för en själv. En form av egoboosting kan komma. Det är en del av en process som, beroende på vad det är, kan bli långrandig om man inte någon gång förändrar sitt synsätt. En situation kan vara en helt annan om man ser den på långt håll, eller kanske väldigt nära. Det man tror är viktigast hamnar längre ner på listan om man bara omprioriterar. Att just omprioritera är ett utmärkt sätt att se på saker med nya ögon, upptäcka saker som man aldrig tidigare upptäckt. Och vet ni vad som är det mest fantastiska av allt? Man blir lite större som människa.