Det man har varit med om speglar vad man är idag - klart. Ska det man varit med om döma vem man är idag då? Alla har vi våra lik i garderoben, vissa har en hel walk-in-closet men ska det verkligen avgöra framtiden? Jag är inte dum i huvudet, klart att det spelar in och att man ska mycket i åtanke men ska det förändra den syn som man tidigare kanske hade? Kan man kräva mer förståelse för sina lik om den man pratar med har en hel drös själv eller är det bara ens egna lik man egentligen förstår sig på? Att bränn garderoben hjälps nog inte heller för liken har väl säkert guldplomber som fortfarande ligger kvar där på marken och ryker - påminner oss om vad som var. Att sälja guldplomberna är väl inte heller att tänka på för då börjar folk att undra var man fått alla ifrån och det var ju därför man från början brände skiten - för att glömma. Men jag tror inte man vill bränna sina lik heller för den delen. För att gå tillbaka till början så speglar ju de vad vi är idag och allt har en mening. Jag har mycket att lära, fler lik som ska in där och trängas men inte ångrar jag något och jag vill inte neka något. Däremot så vill jag ha förståelse, en antydan på igenkännande. Förståelse, har jag lärt mig, är bland det svåraste man kan sträva efter.