Hah, äntligen har jag kommit lite till sans i huvudet. Jag ska inte ropa HEJ (eller HELVETE eller HALLELUJA, ordet får man bestämma själv (sidospår)), jag vet, men jag ropar ett H. Det är en början. Jag anser i alla fall att mitt val var bra, att jag kan gå rakryggad och se dig i ögonen utan ångest. Nu är det upp till dig, inte att det är ditt val, det är upp till dig att visa. Visa något. Gör du det så blir jag lycklig, gör du inte det så blir jag lycklig. Lycklig blir jag vad som än händer. Mitt hopp riktas dock åt det ena hållet men verkligheten kanske styr kosan åt det andra. Vad vet jag? Vad kan jag egentligen göra åt det? Ingenting. Låter det komma. Jag är tillfreds. Jag kan inte lova att jag är tillfreds länge (därav bara ett H) men jag kan lova att jag är det just nu och det duger gott. Det duger gott åt morgondagen.