"Man behöver inte alltid tycka" fick jag sagt till mig. Nej, man behöver inte alltid tycka och man behöver inte alltid tänka och man behöver inte alltid förstå och man behöver inte alltid veta. Det är väl det som kallas livet? Så otroligt tråkigt livet vore om man behövde det just nämnda. Man pratar ibland om livets gåvor och man syftar ju då alltid på allt gott som händer i livet men jag tror bestämt att en gåva kan vara precis vad som helst - det är just det som är livets gåva. För att man ska veta att man lever. Jag lever, sannerligen, och det är allt bra jobbigt och allt bra härligt!

Ibland så säger man något men säger egentligen något annat. Tolkningar. Som man vill att andra ska tolka som man själv skulle ha tolkat det. Han den där Chris kanske inte hade så fel trots allt, i sin låttitel, what are words...! (En låt som jag för övrigt kräks på) "Ord är ord och inget annat" sa jag när jag ilsknade till då låten spelades stup i kvarten) "Ja, men har du inte hört historien bakom låten?" sa då någon. "Jo det har jag och det får mig att kräkas ännu mer, kommersiellt skit" sa jag då. MEN! Tji fick jag, rätt på nosen, för vad predikar jag om nu? Jo, tolkningar. Och hur kaxig var inte jag när jag sa "Ord är ord och inget annat" Säger emot mig själv fullständigt. MEN! Men man kan ändra sig. "Hela livet är en skola" sa morfar till mig. En skola med många ämnen, en kurs avslutas och en annan påbörjas. Man kan kanske inte alltid ha MVG (=5:a, mamma, om du läser), och ibland måste man komplettera sitt betyg i någon kurs och det är precis det jag måste göra. Jag måste komplettera mitt betyg i kommunikation (och ledarskap), kanske lite i psykologi och beteendevetenskap också - filosofi har jag MVG i, det är en sak som är säker dock.

Ibland känns det lite skönt att bli rättad när man tänker fel. Ja, man kan faktiskt tänka fel, eller man kan i alla fall tänka lite trångt. Man kan också tänka lite för egocentriskt men även lite för lite egocentriskt. Det är ju trots allt att det man är med om, det har redan någon annan varit med om också oftast är det många som har varit med om precis samma sak och tänkt precis samma sak. Eller så har de tänkt annorlunda. När man tänker lite för egocentriskt så hamnar man ofta i en situation där man utgår ifrån att ens egna uppfattning om situationen är den sanna och rätta, i alla lägen. Man utgår ifrån sig själv och hur man själv tycker och tänker. Man sätter sig själv i centrum utan den minsta förståelse hos motparten. Det kan faktiskt finnas en annan verklighet men hur ska man då se den när det enda man kan utgå ifrån är sig själv? Jo, andra säger det till en. Andra som tänker annorlunda eller som vet att andra tänker annorlunda. Det kan vara en vän. Det kan vara en mamma. När man tänker för lite egocentriskt så skyller man gärna på andra. Man sätter sig själv på piedestalen. Och såklart att man ska göra det men ibland behöver man inte gå längre än nästippen för att finna vart problemet sitter. Man kan inte sitta där på tronen, man måste gå ner och möta människor. En del vill dig väl. Det gäller bara att se skillnad - och det utifrån personen ifråga som står framför dig. Ingen annan. Ibland kan det faktiskt vara så att det som har sårat en fortfarande är problemet men faktum är att det är du som själv måste hantera det. Det är du som får reda ut hur du ska beté dig med dina ärr. Man kan inte tro att andra gör så att problemen kvarstår, nej, man har ett val, att leva med det  och lära sig av det eller att vara rädd för alltid. Rädd för att bli sårad och därför sabba den lycka man möts av för "ska det gå åt helvete kan det göra det redan från början". Man sabbar det med flit, för att man inte rett ut sig själv. Det är ingen annan än du själv som kan reda ut det åt dig. Finna styrkan, finna kärnan till att ta till sig lyckan igen, att våga offra sig själv för att upptäcka att det finns goda människor. Människor som vill dig väl. Jag har även lärt mig att ibland kan det vara försent, ibland kanske man redan har sabbat sönder det men är det så att den man sabbat allt med kan förstå så kan situationen ändras. Det gäller dock att personen ifråga har ett hjärta av guld. Har den det? Eller har den lika svårt att förstå hur andra tänker som en själv, har den personen lika mycket ärr som en själv, sitter den personen på en egen piedestal kanske?

Jag har tänkt på det där med nuet. Det känns klyschigt och uttjatat om att man alltid ska leva i nuet, att ta vara på det man har men vad mer kan man egentligen göra? Såklart att man kan förändra sin situation, att man kan ha framtidsplaner och visioner men vad som faktiskt är det viktiga är nu. Jag fick ett litet visdomsord sagt till mig igår (som tydligen är ett steg i tolvstegsprogrammet), det lyder; "... ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden". Sinnesro att acceptera. Acceptera är svårt. Oerhört svårt. Vad som kan vara svårast att acceptera är att man inte kan begära att andra människor ska förstå och inte heller att du ska förstå andra människor. Vi är tänkande varelser (mer eller mindre) men det gör inte att vi tänker likadant. Vi tänker utifrån våra erfarenheter och kunskaper, vad vi lärt oss genom livet. Vi kan inte bortse från tidigare erfarenheter när vi befinner oss i en ny situation. Sår vi fått har blivit ärr men likt förbannat sitter de där. Det måste vi acceptera. Men vi får inte heller gömma oss i vår bubbla av rädsla, av ärr och ständigt dra upp stygnen, ett efter ett. Ibland behöver man vända på steken, tänka i andra banor, slänga sig utför stupet utan att veta om fallskärmen är hel eller full av hål. Man kan falla pladask, rakt ner i backen och slå sig sönder och samman men man överlever. Kanske inte om man skulle göra det bokstavligt för då slår man garanterat ihjäl sig men nu var det ju inte det jag syftade på. Man kanske får nya sår, men man kan också uppleva en himlafärd, se världen från ovan och se skönheten i livet. Förändra riktningen i färden om du vill. Om du vågar och finner mod. Modet finns där, ibland stort, ibland litet men ofta tillräckligt.

Fan så dum man kan känna sig. Det borde du inte göra. Nej, men det gör jag ändå. Jag var redan förberedd men vad gör det? Inte något. Ska bli skönt med en tyst morgondag.

Alla har vi våra laster. Vi bär med oss de genom livet. Vad vi ibland dock glömmer är att vi faktiskt kan lasta av lite om det blir för tungt, när ryggen börjar värka och benen känns tunga. Lasta av det som vi i onödan bär med oss. Har man lagom mycket last blir vi istället starka, vi tränas. Jag tror inte att man någonsin kan bli av med all last, jag tror inte heller att det är något att sträva efter - lite bördor kan vara nyttigt. Nu är det bara att tänka efter; vad är det jag kan göra mig av med för att gå lättare fram? Jag vet mitt svar.

Känns bra. Det känns bra att du kan prata. Det känns bra att jag ändå får svar på mina frågor, trots att de inte har med mig att göra ett jävla dugg. Du kan välja att inte svara. Att jag provocerar dig, det vet du, men jag provocerar dig i en oegoistisk riktning. I en riktning som jag inte skulle ta till om det inte var för att jag försöker vara stor. Jag försöker vara godhjärtad.

Ur olika synvinklar går allt att vända. Jag är tacksam för att du, min vän, ibland får mig att se lite bredare på saker och ting. Eller som du skulle formulerat dig; lite längre än nästippen. Du sa tänk. Jag tänker. Utan att du skulle sagt det så skulle jag tänka, jag lovar. Men en sak återstår; jag har bara en källa att förlita mig till. Jag har bara en källa att lyssna på. Jag ska ändå försöka att tänka mig in i situationen från andra hållet men det är svårt. Okej, ingen har sagt att det ska vara lätt men är det inte så att man ofta strävar efter sin egen lycka? Att den är viktigast, när allt kommer omkring? Att man är dumdristig på så sätt. Jag vill vara en stor person men ibland så är det så mycket lättare att vara liten. Men (mycket men i denna text) jag ska försöka vara stor. Jag ska försöka att plocka fram det största hjärta jag bara kan och ignorera de egocentriska tankarna som gärna dyker upp. Du, om någon, vet hur egocentriskt jag tidigare handlade, inte tänkte jag på en annan part. Inte tänkte jag på "den andra". Om jag då skulle gjort det så skulle jag väckt en ångest svår att släppa, det jag gjorde då var inte alls stort och godhjärtat men för mitt eget lyckorus så var det underbart. Du vet att jag lyssnar på dig. Du vet att du ofta (läs alltid) har rätt. Men visst skulle det vara skönt om du hade fel den här gången?

H:et står fortfarande kvar och jag ska inte göra saker och ting invecklat. Jag är ju dock ändå tvungen att skriva att du överraskar. Överraskar på ett sådant där farligt bra sätt, ett sätt som just nu inte är lämpligt för mig. Du klarnar. Jag ville egentligen inte fråga för mycket om dig, veta för mycket för mycket vill ha mer men man är inte mer än människa. Jag frågar. Jag blir frågad. Frågor får svar. Just idag fick jag bättre svar än vad jag kanske egentligen ville ha. Men ordet egentligen kan faktiskt ta sig någonstans - egentligen; lika som OM. Ord som man inte förstår sig på riktigt. Ord som bara vänder till och ruskar om. I detta fallet så kan dessa ord ha en bra innebörd men det kan visa sig att jag har fel. Men vad gör det EGENTLIGEN? Jag lever nu. Nu nu nu. Och just nu är jag lycklig. Lycklig för dagen som varit och lycklig för dagarna som komma skall. Egentligen så är det fett chill.

Hah, äntligen har jag kommit lite till sans i huvudet. Jag ska inte ropa HEJ (eller HELVETE eller HALLELUJA, ordet får man bestämma själv (sidospår)), jag vet, men jag ropar ett H. Det är en början. Jag anser i alla fall att mitt val var bra, att jag kan gå rakryggad och se dig i ögonen utan ångest. Nu är det upp till dig, inte att det är ditt val, det är upp till dig att visa. Visa något. Gör du det så blir jag lycklig, gör du inte det så blir jag lycklig. Lycklig blir jag vad som än händer. Mitt hopp riktas dock åt det ena hållet men verkligheten kanske styr kosan åt det andra. Vad vet jag? Vad kan jag egentligen göra åt det? Ingenting. Låter det komma. Jag är tillfreds. Jag kan inte lova att jag är tillfreds länge (därav bara ett H) men jag kan lova att jag är det just nu och det duger gott. Det duger gott åt morgondagen.

Stålsätta sig. Begrava sina känslor för en tid. Ignorera. Ibland känns det bara som om man går framåt, det är en fin stig och solen värmer. Man har gått på den där stigen en liten tid, utan vetskap om vart man är på väg. Plötsligt snubblar man, man tappar fotfästet och ramlar. Raklång faller man rakt ner i backen. Solen går i moln och man inser att den kanske faktiskt har bländat en hela vägen. Det finns nu två alternativ om vad som kan hända; man reser sig upp, borstar av sig all skit och fortsätter gå stigen - man passar även på att hålla handen över pannan så att risken för bländning igen avsevärt försvinner. Annars kan man ligga kvar där på marken och gnida in all skit, gärna rakt i ansiktet och hoppas på att någon ska komma med en hjälpande hand. Jag tänker dock inte ligga där och bli förnedrad. Jag har rest mig. Nu är det dock upp till mig att ta till allt som går för att inte ramla igen.

Det finns väl alltid en förklaring, jag hoppas bara innerligt på en bra sådan. Jag har nu även bestämt mig, på riktigt, att leva som jag lär. Ta ett steg tillbaka. Ta det lugnt. Tänka på mig själv - JAG i förstahand.

Tänk att det ska vara så svårt att vara lugn och sansad. Att tankarna ska flyga och fara som om de hade bråttom någonstans. Någonstans de egentligen inte vet någonting om över huvudtaget. Det är bara en utopi - som förhoppningsvis tillslut blir verklighet men det visar sig tidsnog. Du får vänta lite, ta och ha tålamod.

Det man har varit med om speglar vad man är idag - klart. Ska det man varit med om döma vem man är idag då? Alla har vi våra lik i garderoben, vissa har en hel walk-in-closet men ska det verkligen avgöra framtiden? Jag är inte dum i huvudet, klart att det spelar in och att man ska mycket i åtanke men ska det förändra den syn som man tidigare kanske hade? Kan man kräva mer förståelse för sina lik om den man pratar med har en hel drös själv eller är det bara ens egna lik man egentligen förstår sig på? Att bränn garderoben hjälps nog inte heller för liken har väl säkert guldplomber som fortfarande ligger kvar där på marken och ryker - påminner oss om vad som var. Att sälja guldplomberna är väl inte heller att tänka på för då börjar folk att undra var man fått alla ifrån och det var ju därför man från början brände skiten - för att glömma. Men jag tror inte man vill bränna sina lik heller för den delen. För att gå tillbaka till början så speglar ju de vad vi är idag och allt har en mening. Jag har mycket att lära, fler lik som ska in där och trängas men inte ångrar jag något och jag vill inte neka något. Däremot så vill jag ha förståelse, en antydan på igenkännande. Förståelse, har jag lärt mig, är bland det svåraste man kan sträva efter.

Kan det vara så att ju mer man behöver kämpa desto mer vill man ha det? Ju svårare det är desto mer intressant är det? Som jag tidigare sagt; man behöver motgångar för att uppskatta medgångar. Hela livet är en bergochdalbana. Havet visar sitt klara språk. Havet skulle kunna symbolisera livet. Verkligen. Stormar, stilltje, orkaner och en svag bris. Så djupt att man inte vet vad som finns därnere och ibland så klart att man ser varje liten alg. Havet. Havet får vara min symbol.

Måste man alltid krångla till det? Japp, om man heter Malin Karlsson. Jag krånglar alltid till det, det är vad jag gör. Oftast så tror jag att jag har rätt men i detta fall hoppas jag på att ha fel. Inte kan det vara sådant trams? Inte kan det avgöra eller förändra? Nej, jag hoppas och tror att det inte är så. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog ändå att tänka på det, spekulera och analysera tills jag får krupp och då MÅSTE ta upp det. Jag kommer då få ett asgarv som svar. Tänk att jag ofta får ett skratt tillbaka, det må låta muntert men ibland tror jag faktiskt att du hade en liten baktanke trots allt - du vet att jag blir provocerad. När det gäller detta krångel så vill jag bara säga att jag är försiktig, jag tänker mig för och jag ska vara ärlig mot mig själv men du får för det inte sluta bry dig. För mig är det viktigt att du bryr dig, att du finns där. Det är en order. Eller rättare sagt; SNÄLLA?

Du får pulsen att öka. På många olika sätt. Farligt. Meeen Fröken Karlsson ska ta det försiktigt, varsamt och lugnt. Det är väl dags för mig att visa att jag klarar av det, det som jag så länge har pratat om. Det ser ändå ut som om det blir komplicerat och straggligt. Ibland kan det vara svårt att mötas på gränsen. På gränsen av den nya eran som vi båda hamnat i. Du är hemlig men ändå så öppen, svår att läsa men samtidigt så självklar. Det ända jag ska tänka på är ett ord; lugn.

Vad gäller dig din tok så blir jag inte klok. Du har nog inte riktigt förstått vad jag menat och gått igenom. Ta fram de där glasögonen nu och se att du mest ser elefanter för tillfället. Kanske kan det bero på att du sakta men säkert bröt ner mig, att du bit för bit tog en del av mig och smulade sönder. Du skulle förstöra mig om du sagt Ja. Det insåg jag ganska snart. Så många gånger som jag känt mig som en idiot. Du är min goda vän, en vän jag absolut inte kan vara utan - trots att du är som du är. Kanske vi missförstod vi allt, kanske vi inte förstod att det var vänskap och gemenskap som vi fann hos varandra. Nu vet vi. Känns så förbannat bra!

Livet har sina överraskningar.

Jag har missförstått dig. Du är inte dum, du är inte korkad, du har faktiskt något där inne. Du passar bara väldigt bra in i kategorin, har man fördomar så är du ett perfekt byte. Det komiska med fördomar är ju att de inte alltid stämmer. I detta fall stämmer de inte. Grodor kan väl dock alla vräka ur sig. "Du förvånar mig ibland" och detsamma gäller dig. Du är fin faktiskt.

Nu är jag tillfreds. Tillfreds med en hel massa tankar. Ingenting har egentligen blivit klarare än att jag betämde mig. Där och då. Jag vet vart jag har dig, du vet vart du har mig. Nu är det på bådas villkor. Nu är det balans. Jag är tillfreds med tanken om att det kan bli som det blir. Att vissa saker har sin tid, när den tiden är och blir det vet jag inte. Jag vet bara att det finns. Det som vi har finns, men inte på det sätt som jag trodde. Jag har nog även lurat mig själv lite. Jag tror att vi hela tiden velat samma sak men jag ville helst se något annat, förr ville jag det. Det vi har är något särskilt, något fint, omöjligt, något som ingen annan skulle förstå. Ibland måste man dock rubba på ordet omöjligt och se det möjliga. Det finns alltid möjligheter. Nu vet jag äntligen sanningen och verkligheten, nu slipper jag spekulera. Det är ju det jag har tjatat om hela tiden. Jag har inte tjatat om löften, krav och plikter utan bara sanningen. Bitter som söt. Den var riktigt bitter till en början, innan jag började suga lite på karamellen; den visade sig ha ett sött innehåll. En smak jag aldrig tidigare smakat. En smak som även stod för frihet. Mycket ordbajs blev det nu men det är väl så det ska vara på Malin Karlssons blogg.

Det är inte det att jag vill vara bitter och martyrlik. Det är inte det att jag på något sätt har ändrat på mig trots alla lovord. Det är att jag är rädd. Rädd för en hel massa saker. Rädd för att bli förstörd, rädd för att bli bortgjord, rädd för att bli spottad på, rädd för att det ska bli som jag inte vill ha det, rädd för framtiden. Framtiden; hemska ord, underbara ord. Det är bara det att jag är så förbannat blottad och naken för tillfället. Jag har väl fått chansen att ta på mig kläderna men jag vill inte. Inte än. Jag antar att jag förblir naken tills jag blivit utskrattad och gjord till åtlöje. Åtlöje är ett bra ord i detta sammanhang. Varför jag fortsätter? För att jag kanske inte behöver bli utskrattad fullt, kanske inte fullt bortgjord och till åtlöje. Kanske finns där hopp. "Hoppet är det sista..." Vad jag på allvar också måste tänka på är orden allvar, nu och ignorans. Allvar; tyck inte att allt måste vara så förbannat allvarligt. Nu; lev i nuet, tänk inte på sen, sen finns inte, sen kommer sen. Ignorans; ignorera vissa känslor en aning och ignorera vissa tankar. Nedbryten är annars ett ord som jag måste skriva om. Det har jag ingen lust med.