Ibland känns det lite skönt att bli rättad när man tänker fel. Ja, man kan faktiskt tänka fel, eller man kan i alla fall tänka lite trångt. Man kan också tänka lite för egocentriskt men även lite för lite egocentriskt. Det är ju trots allt att det man är med om, det har redan någon annan varit med om också oftast är det många som har varit med om precis samma sak och tänkt precis samma sak. Eller så har de tänkt annorlunda. När man tänker lite för egocentriskt så hamnar man ofta i en situation där man utgår ifrån att ens egna uppfattning om situationen är den sanna och rätta, i alla lägen. Man utgår ifrån sig själv och hur man själv tycker och tänker. Man sätter sig själv i centrum utan den minsta förståelse hos motparten. Det kan faktiskt finnas en annan verklighet men hur ska man då se den när det enda man kan utgå ifrån är sig själv? Jo, andra säger det till en. Andra som tänker annorlunda eller som vet att andra tänker annorlunda. Det kan vara en vän. Det kan vara en mamma. När man tänker för lite egocentriskt så skyller man gärna på andra. Man sätter sig själv på piedestalen. Och såklart att man ska göra det men ibland behöver man inte gå längre än nästippen för att finna vart problemet sitter. Man kan inte sitta där på tronen, man måste gå ner och möta människor. En del vill dig väl. Det gäller bara att se skillnad - och det utifrån personen ifråga som står framför dig. Ingen annan. Ibland kan det faktiskt vara så att det som har sårat en fortfarande är problemet men faktum är att det är du som själv måste hantera det. Det är du som får reda ut hur du ska beté dig med dina ärr. Man kan inte tro att andra gör så att problemen kvarstår, nej, man har ett val, att leva med det  och lära sig av det eller att vara rädd för alltid. Rädd för att bli sårad och därför sabba den lycka man möts av för "ska det gå åt helvete kan det göra det redan från början". Man sabbar det med flit, för att man inte rett ut sig själv. Det är ingen annan än du själv som kan reda ut det åt dig. Finna styrkan, finna kärnan till att ta till sig lyckan igen, att våga offra sig själv för att upptäcka att det finns goda människor. Människor som vill dig väl. Jag har även lärt mig att ibland kan det vara försent, ibland kanske man redan har sabbat sönder det men är det så att den man sabbat allt med kan förstå så kan situationen ändras. Det gäller dock att personen ifråga har ett hjärta av guld. Har den det? Eller har den lika svårt att förstå hur andra tänker som en själv, har den personen lika mycket ärr som en själv, sitter den personen på en egen piedestal kanske?