Det där med avstånd tror jag är vettigt. I detta fall avstånd från känslorna, förtränga och gräva ner. Kanske förmulknar de och av näringen börjar en vacker blomma att växa. Kanske får jag greppa spaden och gräva fram dem igen om en tid för att de orsakar förgiftning i min hjärna.

Kanske handlar det om att se ur perspektivet STORT. Att se helheten, att inte bara köra en väg, att inse att fler vägar finns. Kanske korsar de varann, kanske är det en genväg, kanske en kurvig väg, kanske en asfakterad eller varför inte grus? Svart eller vitt, nej, det kan faktiskt vara grått. Malin, det kan vara grått var inte rädd, det kan vara grått var inte rädd.. Att den grå tonen ska vara så svår att greppa bara, att den ska vara så luddig. Men jag får väl se charmen i det också precis som jag ser charmen i dig.

Om det finns en längtan som liksom äter upp en så vet jag hur den känslan känns. Den känns som om den liksom äter upp en. Långsamt, från bröstet och upp i halsen sedan tillbaka och ner i magen. Gräver en stor grop i magen, fyller denna med syra så att det liksom värker. Värker ordentligt. Klart jag inte vill att den känslan ska infinna sig men ibland så väller det över en. Ibland blir bara besvikelsen för stor, ibland är längtan för stor och ibland är verkligheten en omöjlighet. Ibland är världen så komplicerad. I min enkla värld, i min naiva värld så trasslar det ibland ihop sig. Ett nystan som inte vill redas ut. En känsla som äter upp en och inte vill den visa sig mätt ännu, inte denna afton.

Nu får jag den där känslan. Den där känslan av liten. Liten, patetisk. Jag spekulerar, jag kan inte sluta spekulera, jag funderar, jag kan inte sluta fundera. Troligtvis så är det på ett sätt men tänk om det mot förmodan är på ett annat. Tänk om jag har fel. Fel. Tänk om det lätta skulle visa sig vara svårt. Jag vill inte hålla på och tänka och tycka en massa som kanske bara är någon lustig förvrängning av verkligheten. Tänk att jag alltid ska tro det värsta i min värld där jag alltid tror det bästa. Att jag förvränger den tills dess att det framkallar ångest. Ångest som bara jag har hittat på. Jag tror dock att det åter igen speglar min rädsla att åter igen bli sviken. Sviken och besviken. Kanske går bäst och värst hand i hand, kanske måste man chansa för att få det bästa. Det bästa kan dock visa sig vara det värsta men det vet man ju inte innan. Slänga sig utför stupet i en lina som kan ge en adrenalinkick utöver det vanliga om man stutsar upp igen eller så går den av och man faller rakt ner i backen. Låt linan hålla, snälla. Jag vill inte känna så här, jag vill känna så där. Så där som jag borde känna, så där som jag ska känna. Inte så här som jag känner för att jag hittar på och gör om. Jag tror jag vill känna så här ibland. Undermedvetet för att sedan känna lyckan när jag blir bevisad fel. Var tyst och hoppa ner för det där förbannade stupet istället - vi märker ju hur stark linan är.

Ilska. Jg känner igen den här känslan, känslan av att bara vilja spotta på en person. Känslan av att bara skrika på en person. En person som man trodde var så mycket mer. En person som nu får en att ångra, jag vill inte ångra. Ånger är en känsla som är oerhört onödig med tanke på att det inte går att göra något åt det man ångrar. För att se något positivt i det här så kanske det skulle vara att jag verkligen gjorde rätt! Det bevisar dock återigen att jag kan vara en aning naiv när det gäller omdömet av personer, att jag återigen blev besviken. Nu ska jag bara pissa på dig och gå rakryggad ifrån dig - utan minsta ånger.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. (Bullshit?)

Förlåt men jag kan inte låta bli att bli arg. Förlåt, det är inte meningen. Det känns bara som när man äntligen fått igång hjulet så får man motstånd. Jag vill inte vara egoistisk eller för självgod men det måste jag vara i det här läget. Jag har ingen plikt. Jag har inte lovat något. Jag är inte skyldig dig något. Öppna dina ögon, du har folk runt omkring dig. Du är inte ensam. Sätt dig inte i den där martyr-sitsen i onödan! Du vet hur jag har haft det, du vet hur min tankegång var. Kom inte och tryck ner mig. Det är ju jag som är i en främmande stad, det är ju jag som inte har min mamma här som kan säga att "allt kommer att bli bra". Jag har ändå bestämt mig för att inte tycka synd om mig själv längre. Jag har ändå bestämt mig för att jag har det bra. Mycket tack vare min underbara vän måsen, men stegen har jag dock gått själv. Nu är det dags för dig att ta några steg, för dig att få igång hjulet. Du kanske inte har en mås som jag men du har andra, det vet jag. Du behöver inte mig längre.

Jag längtar något så fruktansvärt. Fysiskt som psykiskt. Åh!

Om jag skulle ha varit Eva så skulle jag också ha käkat det där äpplet. Den förbjudna frukten. Jag skulle ha tagit två. Vem är det som säger att det är fel? Det är väl upp till var och en, vissa skulle verkligen inte käkat det. Vissa skulle inte ens närma sig trädet. Nu är inte jag vissa, nu är jag jag och jag bestämmer mig för att baka en äppelpaj, dra in doften och hetsäta.

Ibland behöver inte rätt alltid vara rätt men det betyder inte att det är fel. Man måste lugna ner sig lite, inte döma med en gång. Människor är bara människor precis som alla andra människor. Man får ibland vidga sina vyer. Man behöver inte alltid veta, låt det komma, låt det bara vara. Gå omkring en stund i skogen utan att studera varje litet träd som står där, bara andas, andas in den underbara friska skogsluften, titta upp i trädtopparna och le. Le åt livet.

Ibland måste man se sig själv utifrån. Ibland tror jag att man målar in sig i ett hörn när man tänker på sig själv och tillslut stannar man där på den där lilla plätten som ännu inte är målad. Allt är alltid relativt, det är klart. Dock så ska man inte överdriva åt det hållet heller - var realistisk på ett relativt sätt. Verkligheten kan förvåna en, verkligheten kan vara bättre. Just idag är verkligheten det enda rum jag vill vara i, må tiden fara åt fanders och må mina vingar bära mig stolt.

Tänk om. Tänk om man hade valt annorlunda, tänk om man hade varit annorlunda, tänk om allt egentligen är annorlunda. Varför ska man anta att allt är självklart. Men samtidigt kanske man ibland måste anta att det är just så där självklart. Jag tycker man kan se livet lite som när man skriver med citron på ett papper; man ser inte texten utan värme men man får också akta sig så att man inte bränner sig. Alla kommer bränna sig ibland, du kommer känna den bittra lukten av bränd själ som liksom gräver sig in i skinnet en tid. Så småningom försvinner lukten men man kommer aldrig glömma att man bränt sig. När jag ändå svävar bort så där barnsligt och irriterande, så där dumt metaforiskt, så där naivt, ibland härligt, ibland bara typiskt mig så kan jag nämna min nästa tanke; just det jag just skrev - tänkandet. Jag hör till de som trodde att det där "vem är jag"-tänket försvinner med tiden men jag erkänner mitt misstag. Eller jag hoppas på ett misstag. Man slutar inte tänka. Man kommer fortsätta vara förvirrad vissa stunder i livet. Vad som blir annorlunda är hur man hanterar det. Jag tar till mig ett råd. Man måste prata. Man måste också insé. Men ibland kanske man inte behöver insé just det man trodde man ansåg - ibland kan man ändra sig. Röra om lite i smeten som bildas i hvudet. Okej, jag ska bara gräva lite, lite till...

Som sagt, terapi på hög nivå hålls det på med för tillfället. Dock ska jag inte gräva för mycket. Vem blir lycklig då? Jag tror det är ett måste att ventilera med någon lite då och då. Någon som man vet är ärlig, någon som vet vem man är och som kanske har en viss erfarenhet av grubblerier (...) Ibland kanske man har fel bild av sig själv. Kanske går man runt och tror att man är A men det visar sig att man i själva verket var B. Att 1 + 1 inte var så lätt, det kanske inte var 2 helt plötsligt. Jag tror dock att man själv känner sig själv bäst, men som med allt annat - man blir hemmablind. O kanske behöver man liksom brainstorma mellan olika idéer, av flera sämre idéer föds ofta en bra idé. Jag tror inte heller att man alltid måste gräva i sig själv, men är man inte den man vill vara kanske det är en bra idé. I mitt fall ett måste. Sen tror jag att man kan ändra sig med tiden, av olika situationer och av olika människor men man ska inte tappa bort sig själv i vimmlet. Jag tror man hittar svaret tillslut, på alla frågor, frågan nu är bara när? En sak vet jag; jag tror väldigt mycket.