Om det finns en längtan som liksom äter upp en så vet jag hur den känslan känns. Den känns som om den liksom äter upp en. Långsamt, från bröstet och upp i halsen sedan tillbaka och ner i magen. Gräver en stor grop i magen, fyller denna med syra så att det liksom värker. Värker ordentligt. Klart jag inte vill att den känslan ska infinna sig men ibland så väller det över en. Ibland blir bara besvikelsen för stor, ibland är längtan för stor och ibland är verkligheten en omöjlighet. Ibland är världen så komplicerad. I min enkla värld, i min naiva värld så trasslar det ibland ihop sig. Ett nystan som inte vill redas ut. En känsla som äter upp en och inte vill den visa sig mätt ännu, inte denna afton.