Som sagt, terapi på hög nivå hålls det på med för tillfället. Dock ska jag inte gräva för mycket. Vem blir lycklig då? Jag tror det är ett måste att ventilera med någon lite då och då. Någon som man vet är ärlig, någon som vet vem man är och som kanske har en viss erfarenhet av grubblerier (...) Ibland kanske man har fel bild av sig själv. Kanske går man runt och tror att man är A men det visar sig att man i själva verket var B. Att 1 + 1 inte var så lätt, det kanske inte var 2 helt plötsligt. Jag tror dock att man själv känner sig själv bäst, men som med allt annat - man blir hemmablind. O kanske behöver man liksom brainstorma mellan olika idéer, av flera sämre idéer föds ofta en bra idé. Jag tror inte heller att man alltid måste gräva i sig själv, men är man inte den man vill vara kanske det är en bra idé. I mitt fall ett måste. Sen tror jag att man kan ändra sig med tiden, av olika situationer och av olika människor men man ska inte tappa bort sig själv i vimmlet. Jag tror man hittar svaret tillslut, på alla frågor, frågan nu är bara när? En sak vet jag; jag tror väldigt mycket.