Nu får jag den där känslan. Den där känslan av liten. Liten, patetisk. Jag spekulerar, jag kan inte sluta spekulera, jag funderar, jag kan inte sluta fundera. Troligtvis så är det på ett sätt men tänk om det mot förmodan är på ett annat. Tänk om jag har fel. Fel. Tänk om det lätta skulle visa sig vara svårt. Jag vill inte hålla på och tänka och tycka en massa som kanske bara är någon lustig förvrängning av verkligheten. Tänk att jag alltid ska tro det värsta i min värld där jag alltid tror det bästa. Att jag förvränger den tills dess att det framkallar ångest. Ångest som bara jag har hittat på. Jag tror dock att det åter igen speglar min rädsla att åter igen bli sviken. Sviken och besviken. Kanske går bäst och värst hand i hand, kanske måste man chansa för att få det bästa. Det bästa kan dock visa sig vara det värsta men det vet man ju inte innan. Slänga sig utför stupet i en lina som kan ge en adrenalinkick utöver det vanliga om man stutsar upp igen eller så går den av och man faller rakt ner i backen. Låt linan hålla, snälla. Jag vill inte känna så här, jag vill känna så där. Så där som jag borde känna, så där som jag ska känna. Inte så här som jag känner för att jag hittar på och gör om. Jag tror jag vill känna så här ibland. Undermedvetet för att sedan känna lyckan när jag blir bevisad fel. Var tyst och hoppa ner för det där förbannade stupet istället - vi märker ju hur stark linan är.