Tänk om. Tänk om man hade valt annorlunda, tänk om man hade varit annorlunda, tänk om allt egentligen är annorlunda. Varför ska man anta att allt är självklart. Men samtidigt kanske man ibland måste anta att det är just så där självklart. Jag tycker man kan se livet lite som när man skriver med citron på ett papper; man ser inte texten utan värme men man får också akta sig så att man inte bränner sig. Alla kommer bränna sig ibland, du kommer känna den bittra lukten av bränd själ som liksom gräver sig in i skinnet en tid. Så småningom försvinner lukten men man kommer aldrig glömma att man bränt sig. När jag ändå svävar bort så där barnsligt och irriterande, så där dumt metaforiskt, så där naivt, ibland härligt, ibland bara typiskt mig så kan jag nämna min nästa tanke; just det jag just skrev - tänkandet. Jag hör till de som trodde att det där "vem är jag"-tänket försvinner med tiden men jag erkänner mitt misstag. Eller jag hoppas på ett misstag. Man slutar inte tänka. Man kommer fortsätta vara förvirrad vissa stunder i livet. Vad som blir annorlunda är hur man hanterar det. Jag tar till mig ett råd. Man måste prata. Man måste också insé. Men ibland kanske man inte behöver insé just det man trodde man ansåg - ibland kan man ändra sig. Röra om lite i smeten som bildas i hvudet. Okej, jag ska bara gräva lite, lite till...