Norpan.
Back in town.
Kändes som om man hade vart hemma i en evighet redan första dagen.
Det var dock super trevligt att få träffa lite stollar igen!
Det var ettag sedan som jag skrattade så mycket.
Tack, tack, tack för kvällen!
Just nu försöker jag fixa designen,
jag och koder är inte bästa polare.
Åter igen; gisslan hos i-landsproblemens soldater...!
Peace!
The greatest thing you´ll ever learn is just to love and be loved in return. .
Hur utslitet, kantstött och trasigt det än blivit
så behåller det alltid sin form.
& sin mening och sitt syfte; att följa det.
Inte läkt ännu dock, mönstret syns inte men denna bild får gå så länge.
Peace!
Pill pill.
Ikväll blir det pill med ny design.
Eller rättare sagt finslip på designen.
Ska bli så förbannat snyggt!
Watch out!
Peace!
The last day.
Sista dagen är här.
Dagens lista på att göra såhär sista dagen:
° Snacka skatter på City Concil
° Boka buss till flygplatsen
° Packa packa packa
° Käka sista middagen med brorsan
Känns lite ledsamt när man skriver ner det så här!
Blev dock så rörd när mamma hörde av sig,
hon frågade om jag hade något önskemål för mat till imorgon.
Sweet!
Bestämde mig för falukorv, potatis och spenat; länge leve svensk mat.
Jag undrar hur det kommer bli nu när man kommer hem,
hur jag kommer få det i Oskarshamn och om jag kanske,
till och med,
blir Jönköpingsbo så småningom.
Känner mig pepp inför allt,
det är en sak som är säker.
Hello New Era!
Allt jag vet är att jag ska fanken klara ut allt,
allt med jobb och allt annat jag önskar göra.
Det nya livet börjar i Sverige,
känner för att göra galenskaper.
Det är nyckelordet för mitt nya liv: GALET!
Måste få ihop pengar till min jorden runt-resa som jag vill göra,
men det kommer nog finnas pengar till annat också.
Kommer inte nämna min önskelista än,
på galenskaper,
men så småningom kanske jag delar med den med er.
Då får ni la bestämma om det är galet eller ej.
Seeeee ya!
Peace!
Uppdatering.
Nu är det snart sista dagen i UK.
Kommer kännas en aning tråkigt att åka härifrån,
har faktiskt börjat känna mig hemmastadd!
Fullt hus har det vart de senaste dagarna då Noah och Beccy har vart här.
Härligt att få träffa honom äntligen!
Beccy åker hem imorgon och dagen efter det åker jag hem.
Kommer bli lite ensamt för min käre bror,
stackarn!
Idag satte jag dit tattuering nummer fyra.
Denna gång blev det en liten rackare på foten!
Jag blev super nöjd,
får la sätta in en bild imorgon.
Kommer kännas skumt att komma tillbaka till Norpan,
tänker inte stanna länge dock.
Veckan efter bär det av till Oskarshamn, då man blir sambo!!
Shit, jag börjar kanske bli vuxen trots allt,
skumma känsla!
Jag tänker göra allt för att inte samla på mig mer vuxenpoäng,
kan vara farligt att få för många.
Tänk att när man är liten vill man inget hellre än att bli vuxen,
när man blir äldre är det ingenting man är mer rädd för än att bli vuxen.
Jag satsar på att bara vara,
vuxen eller inte,
det har jag ingen aning om.
Peace!
Morgonkvisten.
Idag blir det att ta ett varmt bad!
Värme är bland det bästa som finns.
Beccy kommer idag och Noah kommer inatt,
fullt hus blir det för en gångsskull!
Wiiiee!
Har redan fått mig ett gott skratt så här på morgonkvisten!
För oss som är born and raised i Åby är denna blogg helt klockren:
http://abybloggen.blogspot.com
Så, nu har jag gjort lite gratisreklam också,
inte ofta men hinner med sådandt innan klockan slagit tio.
Nu ser jag fram emot ett par underbara dagar med goa människor!
Sedan bär det av, tillbaka till Sverige den 21:e.
Hööööööörs!
Peace!
Tatueringen som försvann,
fotsulan var tydligen inte det ultimata stället..!
Värme är bland det bästa som finns.
Beccy kommer idag och Noah kommer inatt,
fullt hus blir det för en gångsskull!
Wiiiee!
Har redan fått mig ett gott skratt så här på morgonkvisten!
För oss som är born and raised i Åby är denna blogg helt klockren:
http://abybloggen.blogspot.com
Så, nu har jag gjort lite gratisreklam också,
inte ofta men hinner med sådandt innan klockan slagit tio.
Nu ser jag fram emot ett par underbara dagar med goa människor!
Sedan bär det av, tillbaka till Sverige den 21:e.
Hööööööörs!
Peace!
Tatueringen som försvann,
fotsulan var tydligen inte det ultimata stället..!
Komplett.
Boken är nu färdig!
Med layout och allting.
Känns riktigt riktigt riktigt kul!
Nu är det bara att få den tryckt *suck*.
Det är en enda stor djungel när det gäller böcker,
det är mer att tänka på än vad man tror.
Förhoppningsvis så ska jag kunna reda ut allting..!
Jag ska även få den granskad av en, typ, "redigerare".
Nu återstår den stora frågan;
är det någon som vill köpa den?!
Ni kan väl skriva en liten kommentar om ni skulle kunna tänka er det.
Man måste inte köpa den om man kommenterar,
ni kan vara lugna,
jag vill bara kolla om intresset finns!
Tänk att jag har skrivit en bok, hah!
Peace!
En del av omslaget
Stark.
Jag har bestämt mig nu.
Jag och brorsan diskuterade egenskaper här om dagen,
han undrade om det var någon egenskap som jag önskade att jag hade.
Vi kom in på svagheter man har som person.
Min svaghet är att jag inte alltid säger vad jag tycker.
"Men det är ju bara att ändra på" sa brorsan då.
Helt rätt!
Från och med nu ska jag vara mer ärlig,
framförallt mot mig själv.
Ärlighet varar längst i alla sammanhang,
ska jag då leva med mig själv hela livet kanske det vore en bra idé att börja vara ärlig - alltid!
Känner mig förbannat pepp till mitt nya jag,
släppa alla förbannade hämningar och bara vara precis den jag är.
Vad spelar det för roll vad folk tycker egentligen?
Jag vet att de som står mig nära uppskattar mig som den jag är,
jag har därför ingenting att förlora.
Plus att de som inte klarar av ärlighet från någon annan,
klarar inte heller av ärlighet mot sig själv.
Man lever då i ett falskt förbannat skal hela livet,
släng skalet i soporna.
Släng det, peka på det, skratta och säg;
Fuck off!
Så, nu fick jag lite pepp och styrka men även lite ilska ur mig.
Peace!
Två dygn.
Två dygn kvar!
48, ynka, timmar.
Känns som en evighet sen vi sist sågs.
1 månad.
31 dagar,
det är en evighet.
Det är en evighet då man endast har vart halv.
Låt dessa två dagar gå fort!
Grymt kär,
så kär som man bara kan vara.
Jag saknar dig också
så mycket som man som människa är kapabel till.
Jag älskar dig!
Peace!
Man vet när det är på riktigt
Mitt påhittade liv som kändis.
Boken är snart, snart, snart klar.
Trots att det är jag själv som har skrivit den så ska det bli så kul att läsa de kompletta sidorna.
Känns även lite skrämmande,
att ha skrivit ner hela sitt liv, nästan, och avslöjat allt.
Allt som "är värt" att veta om mig står i den där boken.
De "intressanta" delarna av mitt liv, hittills, fick plats på 150 sidor.
150 sidor som kan komma att läsas av andra,
andra kommer då veta allt om mig.
Jag skulle aldrig ha skrivit boken om jag inte ville att folk skulle få läsa den,
såklart,
men ju mer jag tänker på det desto mer skrämmande blir tanken.
Äh, what the fuck, jag får la låtsas att jag är kändis för en dag och se boken som en skvallertidning!
Problemet löst; Mallan goes celebrity!
Jag har tänkt mycket på denna resa den senaste tiden (det har säkerligen märkts).
Helst av allt skulle jag velat ha en lista där man ser klart och tydligt varför jag kommer återvända hem till Sverige.
Jag fick inte fram någon lista.
Det finns ingen vettig förklaring till varför jag bestämde mig för att åka hem.
Mer än; följ ditt hjärta för fanken!
Kärleken är allt som ett liv behöver för att kunna leva.
Varför ta död på sig själv när man kan leva det underbaraste av liv?
Precis!
Kärleken är allt som styr mig,
kärleken är det enda som stod på listan,
jag behövde inte skriva något mer än det.
Peace!
Kärlek och saknad..
..som sagt; kärlek och saknad!
Slutspurten.
Boken är snart komplett!
Idag blir det att läsa hela boken för att rätta till vad som skulle kunnat blivit fel då man satt helt paralyserad och skrev.
Finns ett fint begrepp; hemmablind och det var precis vad jag blev några gånger då man satt och knapprade på tangenterna.
Hoppas på att bli klar med det till på onsdag då det är sista chansen för mig att få den fint utskriven.
Så det återstår att se hur boken blir då den är klar - spännande!
Slutspurten i England är även här,
får se vad jag ska hitta på nu sista tiden.
Återstår att se vad England har kvar att ge!
Peace!
Inga toasters för gråtfri lök.
Jag läste att det forskas fram en gråtfri lök,
löken planerar att komma i butik om ca tio år.
Hur tänkte dem där?!
Vi behöver löken som framkallar tårar.
(+ att det känns som att prioriteringen i forskning och pengar borde läggas på annat än en "överklasslök"!)
Det finns faktiskt en mening till varför man gråter när man skär lök.
Om vi skippar den vetenskapliga biten och går direkt till den icke bevisade biten.
Löken ger oss en chans,
en chans att gråta ut.
Om man är depp och skär lök,
man börjar gråta utan att kunna göra något åt det eftersom det är det vad löken gör: framkallar tårarna.
När man väl börjat gråta kommer känslorna.
Är man deppig börjar man gråta och trots att man kan gå ifrån löken så slutar man inte gråta.
Man fortsätter att gråta,
man släpper allt och gråter ut.
Man gråter tills man inte har tårar kvar och allt känns lättare.
Är man istället glad när man skär lök och börjar gråta så fortsätter man också.
Man gråter då av lycka,
tårar som man välkomnar och skrattar åt.
Det spelar ingen roll om man är glad eller ledsen när man skär lök,
det slutar alltid i tårar och det slutar alltid positivt.
Vi behöver gråta ut, vilket humör man än är i.
DET är lökens mening,
för alla att kunna släppa lös känslorna,
för alla att kunna gråta.
Även en "hård typ" kan inte motstå lökens krafter,
även en "hård typ" behöver gråta ut.
Jag kommer då aldrig köpa någon gråtfri lök.
Den är till för folk som är rädda,
rädda för att börja gråta och för att känna vad man egentligen känner.
Länge leve den lök som får oss alla i tårar!
Peace!
Fem av fem toasters.
Stenen har fallit.
Kvar står jag lätt som en fjäder.
Meningarna är formulerade och sagda.
Oron är borta.
Lättnaden har övertaget.
Förbannat bra!
Syskon är bland de bästa av människor.
Fem av fem toasters - kanonkul!
Peace!
Fuck it.
Den goda känslan har en tendens till att försvinna snabbare än snabbast.
Varför ska det vara så svårt?
Några enkla meningar,
sen skulle problemet vara urvägen.
Dessa meningar är dock svåra att formulera.
Ibland är inte samvetet något bra att ha,
det försvårar ens talförmåga.
What the fuck,
just say it,
don´t be such a chicken.
Just fuck it.
Peace!
I wish I was a pirate.
Mindre än två veckor kvar nu!
Om två veckor bor jag antingen kvar i Southampton eller så är jag tillbaka i Sverige.
Jag har inte någon som helst aning om vilket.
Jag som alltid varit så planerande av mig,
som alltid vetat allt, som alltid haft allt under kontroll.
Nu är det verkligen inte så,
nu är jag helt utan kunskap om framtiden.
Känns fruktansvärt skönt med en blandning av oro.
Det sköna överväger dock.
"Practice what you teach" - lev i det glidande nuet;
det är precis vad jag gör för tillfället!
Som jag sagt förr; hur det än blir så blir det bra.
Jag har en känsla av att detta år inte är slut på händelser,
detta år har så mycket kvar att ge.
Det här året är året på the new era - det har jag vetat hela tiden.
Tänk om man istället vore en pirat.
Jag skulle inte ha den lilla oroskänslan i mig just nu i så fall.
Det skulle enbart vara den sköna känslan som befann sig i min kropp.
Då skulle jag idag vaknat upp till soluppgången.
Käkat en liten brödbit samtidigt som jag tittade ut över den tomma horisonten.
Skeppet, the crew och en papegoja - det skulle vara allt.
Fest varje kväll med allsång, sångerna hade samma grundstomme:
"oh hoj (....)"
Man hade vad man hade och ville man ha mer fick man väl ta mer,
valet var upp till en själv.
Om man ville vara mer ärlig kunde man byta till sig något,
i samband med en ilandstigning någonstans i fjärran.
Jag skulle dock köra med byteshandeln,
slippa krigandet,
chilla i någon härlig stad,
bara leva loppan!
Stark som en jag-vet-inte-vad skulle man ta sig igenom allt,
det ända som skulle gälla var att inte göra något dumt,
like getting yourself killed in somehow.
Wild and crazy bah, wild and crazy...!
Saknaden skulle nog inte vara mindre dock,
min saknad skulle dock inte finnas,
han skulle vara en del av the crew - så hah!
Problemet löst;
I should be a pirate.
Peace!
Somalisk taxi i regnland med en förkärlek till Sverige.
Intervju idag, hur gick det?
Inte den blekaste.
Ett problem: jag har ingen bil.
Lösa? Nej; power to the kollektivtrafiken!
Bussarna verkar dock inte gå där så det kanske uppstår lite komplikationer.
Aja, kanske det går o lösa om de vill ha mig, får besked på lördag!
En aning komedi fick jag på vägen hem!
Jag ringde taxi (eftersom bussen inte skulle komma på två timmar).
Jag sätter mig i taxin och börjar snacka med taxi chauffören,
han hörde på min engelska (?!) att jag var skandinavisk.
När jag sa att jag var från Sverige så började han snacka svenska!
Det roliga i det hela var att han var från Somalia,
hade bott i Sverige i sex år innan han kom till England.
(Varför han kom till England var tydligen för att skatterna var lägre
och man kunde köra svart utan att någon brydde sig (?))
Han bröt på somaliska samt blandade svenska och engelska,
lite knöligt att konversera? Minst sagt.
Ibland förstod han mig och ibland fick jag ta om allt på engelska.
Hans favorit replik på svenska var;
"Varför inte?" (Han sa det efter varje mening)
Nu till ett dilemma;
Var han snäll eller otäck?
Situationen kan man se från två olika sätt,
jag börjar med den goda:
Han körde mig till den avsedda platsen varifrån jag skulle ta bussen hem,
han skulle ändå in mot Southampton så han körde mig istället, gratis, hem.
Jag behövde bara betala de 10 pund för den sträckan jag bad om från början.
Under tiden frågade han vad jag gjorde i England,
jag letade efter jobb sa jag.
Han sa då att han hade några kompisar som han skulle kolla med,
kanske dom hade något jobb; kanon!
Han ville att jag skulle ta hans nummer om jag behövde taxi någon gång,
han kunde tydligen alltid köra.
Jätte bra med en billig taxi i telefonboken!
När jag tog hans nummer bad han mig att ringa hans telefon så att det var det rätta numret
(med tanke på att jag knappt hörde vad han sa med den
somaliska/svenska/engelska blandningen av språket).
Han skjutsade mig hem och jag hade sluppit bussen!
Situationen ur en mer otäck syn;
Han körde mig hem, han såg därför vart jag bodde (smart!).
Han hade enligt taxametern redan släppt av mig så om något skulle hända blev inte han inblandad.
(Han hade ju i så fall redan släppt av mig vid den tidpunkten som från början var busstationen en mil bort.)
När han sa att hans kompisar kanske hade något jobb sa han;
"Min vänner kanske ha jobb, in and out job, you know. Inte mycket timmar, lite varför inte (..)"
Hmm, ja, jo vad kan det var för jobb..?
Tänkte inte på det så mycket då så jag svarade:
"Aha, jaa det vore ju jätte snällt!"
(Nämmen så kan du ju inte säga, dumma, blonda, svenska, brud?!)
Inte nog med att han fick mitt nummer när jag ringde till honom så visste han ju sedan min adress.
Hallå?! Tänk, for fuck sake!
Om han bara var en snäll vilsen utlänning som gillade sverige och dess befolkning
eller om han hade något helt annat i bakhuvudet det har jag ingen aning om.
Bestäm själva!
Är man nojig eller bara efterklok? (Gränsen är hårfin)
Peace!
Meningen, ödet och lite kärlek på det.
Dags för intervju imorgon!
Kanske man får ett arbete (vem vet),
känns som att det är en evighet sen jag jobbade!
En och en halv månad utan jobb räcker gott och väl för mig...!
Vad som kommer hända imorgon är att jag får ett svar,
inte vilket svar som helst, ett svar som tillhör den största av frågor.
Ett svar till frågan;
Är det meningen att jag ska stanna i England en tid
eller
är det meningen att jag skulle komma hit,
skriva min bok och lära känna mig själv,
enbart?
En fråga som jag har finulat över ända sedan jag kom hit,
en fråga omöjlig att svara på utan hjälp,
en fråga som man inte kan lista ut svaret på.
En fråga helt i händerna på ödet och meningen.
Jag vet att vad svaret än blir så är jag förbannat stolt!
Stolt över att vara jag,
stolt över att jag åkte,
stolt över att ha skrivit boken,
stolt över att hur det än blir så blir det bra.
Vad gäller N;
Det spelar ingen roll hur många tusen mil det är,
kärleken försvinner inte med milen eller tiden.
Är det någonting som ingen kan ta ifrån mig,
som ingen kan krossa,
så är det min kärlek till honom.
Jag är inte bara tacksam för att få ta del av honom och hans kärlek,
jag är även oerhört tacksam för att han finns för mig.
Och för att han vill ha mig trots att jag är en pain in the ass som drar till ett annat land,
har ingen aning om när jag kommer tillbaka och aldrig har pengar på mobilen.
Tack älskling för att du är min trots alla motgångar!
Peace!
För mycket för en arbetslös.
Det är helt enkelt knas hur man blir när man är arbetslös!
Man lever i sin lilla värld där allt går ut på att vara så duktig som man bara kan;
städa, diska, gå upp tidigt, borsta tänderna två gånger om dagen, duscha o.s.v
Allt sådant går på rutin när man har en vardag med ett jobb inkluderat,
det ändras då man inte har några plikter som kallar.
Man kommer inte ifrån det där med rutin men den blir svårare att hålla,
den känns aldrig lika viktig som när man gör nytta för samhället.
Idag är det bara jag som vet om jag duschar, det är bara jag som får stå ut med lukten annars..!
Hur som helst så duschar jag, diskar och städar och allt annat som hör vardagen till,
(ni kan vara lugna).
Vad som hände idag fick jag verkligen en käft smäll av.
Käftsmällen som symboliserade bekvämlighet.
Jag har ju som sagt bara gått omkring här i snart två månader,
man blir bekväm och finner sig i situationen.
Nu har jag ett jobb som ska ringa tillbaka i veckan,
ett annat som vill att jag ska komma på intervju.
Jag borde jubla av lycka!
Istället får jag huvudvärk av allt "nytt" som händer,
eller att det händer något överhuvudtaget.
Snacka om att ha varit förslappad!
Nu måste jag helt plötsligt börja kolla bussar,
planera hur jag ska ta mig till intervjun,
kolla mailen så ofta som möjligt,
ha telefon så nära att man skulle bli livrädd om det började ringa.
Usch, fy och skäms M!
Inga vuxenpoäng här inte,
nej,
pensionärspoäng regnar däremot över mig,
i livet som en samhällsplåga - arbetslös och i behov av en inkomst.
Peace!
Peace!
Nedströms eller uppströms?
Det känns som om det finns en mening med att inte göra som alla andra.
Att man ska hitta sin egen väg.
Jag menar om man följer med strömmen kan man aldrig bestämma själv vart man hamnar,
om man förlitar sig till strömmen och om den avtar blir man vilsen och osäker.
Man lär sig aldrig att simma själv,
man hänger bara med.
Skulle man fastna mot en sten och förlora kontakten med stimmet,
då är världen skrämmande och till och med livsfarlig.
Om man istället simmar uppströms har man själv kontrollen,
man har inte lämnat sig i händerna på strömmen.
Att man simmar uppströms gör även att man får kämpa,
kämpar man tillräckligt byggs det upp muskler,
med musklerna blir man stark.
I takt med att man blir starkare blir det lättare att simma uppströms,
det som från början verkade omöjligt går nu lätt.
Trots att man simmar uppströms kan man ibland släppa taget,
följa med strömmen en bit,
träffa stimmet,
men man kan lika lätt simma därifrån igen.
Man gör sina egna val,
man väljer sin egen väg,
man förlitar sig på sig själv,
ingen annan har kontrollen än en själv.
Valet är ditt,
nedströms eller uppströms,
det är bara du som kan bestämma det?
Gjort idag:
Bakat en cheescake som jag och bror kan käka imorgon, mums!
Handlat lite, vilket faktiskt var lite komiskt! Snubben i kassan, tror jag, ville fråga mig något men hindrade sig i sista stund. Har handlat där ofta så han känner igen mig vid det här laget, han brukar fråga hur läget är men sällan mer än så. Idag när jag skulle lämna affären så tänkte han precis formulera något ord men sa istället; "Never mind, have a nice day!".
Pratat med N, inte lång tid kvar tills han kommer nu - äntligen!
Bara 11 dagar kvar; det är bara att ha tålamod..!
Pratade även med min kära mor, hon ringde och väckte mig i morse men det var ändå på tiden att jag gick upp.
Vi pratade om lite av varje, det är en fördel med att bo i ett annat land - man pratar tillräckligt sällan så att man faktiskt uppskattar samtalen.
Ikväll blir det att laga lite mat och titta på "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" - den gör mig aldrig besviken!
Peace!
Bättre sent än aldrig.
En aning senare i tiden än många andra, jag håller med, men vad gör man inte?
Jag får väl även bita i det sura äpplet, tugga, svälj och låtsas att det är gott,
nu när jag satt mig själv i bloggfällan (jag skulle ju aldrig ha någon..!?).
Texter av alla sorters karaktärer kommer snart fylla bloggen,
vänta bara!
Peace!
