Enkelt. Lätt. Okomplicerat. Orden kan vara många men situationer är faktiskt precis så ibland. Svaret finns alltid där. Innerst inne. Det spelar ingen roll vad man får sagt till sig - bara du själv har svaret. Den lilla petitess man dock ska ta hänsyn till är ÄRLIGHET & SANNING. Finns inte dessa med i bilden så finns heller inte svaret. Det kan finnas ett svar, förvisso, men gjort på lösa grunder. Frågor får svar. Frågor kan även få "typ svar", likt en politisk debatt, den besvaras inte men det framstår som om den gjorde det. Det är upp till dig, frågeställaren, att lyssna så att du inte blir förd bakom ljuset av ordbajseri. Det är också upp till det, svararen, att svara ärligt. Svar som frågeställaren vill höra gör dig aldrig gott. Att försköna eller förvränga något är aldrig lönsamt. Det trasar sönder. Det trasar sönder dig och det trasar sönder relationer.

Fick för mig att baka bröd idag - mormors bröd. Ringde till henne och frågade om receptet. Det visade sig att det inte fanns något recept. Hon sa vad hon brukade ha i och att man får testa sig fram. "Blir det inte bra så är dä barra att slänga dä te fågla" sa hon sedan. Höfta lite. Där har vi väl egentligen hela livspusslet. De gamla vet vad man ska ha för ingredienser, de vet vad som passar ihop och vad som inte blir bra. De vet hur mycket de ska ha av alla mjöler och jästar. De har provat sig fram och lärt sig av sina misstag och framgångar. De har slängt en del till "fågla" - den enas död den andres bröd. Jag förväntar mig inte att ha svar på alla frågor när jag blir gammal, det vore tråkigt, men det föds ett hopp i mig då tryggheten är så total. Då mjölet blandas till en förträfflig deg som av värme blir till något vi kan leva av. Det får mig att le.

Fick ett boktips av en vän. "Alkemisten" heter den. Jag läste den och fick ett x antal hallelujamoments under tiden. Den handlar om sitt levnadsöde. Att man ska följa sin dröm. MEN! Men att man kommer att stöta på prövningar för att bevisa sin vilja, för att kanske lära sig ett och annat på vägen. Det är dessa prövningar man ska lägga tankens kraft på då man är med om något man helst hade velat slippa, eller att ens värld helt plötsligt tar en oväntad vändning. Se ett hinder eller ett problem eller ett misslyckande som en prövning. Man lär sig alltid något av alla prövningar. Utan dessa stannar vi. Man blir en liten lort. Prövningar behövs. Motstånd behövs. Livet vore dessutom lite trist annars.

Det sägs alltid att varje människa är unik. En klyscha kan tyckas. För att man säger att varje människa är unik betyder det inte att man ska tycka om alla människor men man kan ägna det en tanke innan man blir arg på personers åsikter och beteende. För varje människa är faktiskt unik. Helt unik. Hur man uppfattar omvärlden och allt dess innehåll beror ju på vad vi har att relatera till. Vad vi har lärt oss via andra människor såsom våra föräldrar, hur andra människor betett sig, hur vi tolkar ord och handlingar - och vad vi anser är viktigt utifrån allt det. Arv och miljö brukar man använda i sammanhanget och det är inte så pjåkigt faktiskt. Ingen annan än du tänker som du, ingen annan än du har varit med om exakt det som du har varit med om. Det som kan skilja en människa behöver inte vara mycket men det finns alltid något. Kanske har du läst något som fått dig att tänka annorlunda, kanske har någon sagt något som får dig att tänka annorlunda. Man kan inte heller då bestämma sig för hur jag är, jag är jag i mina ögon men jag kan vara en helt annan i någon annans ögon. Likaså tvärtom. En person är den du tror den är men den personen kanske inte alls tycker att den är den som du tror. Man kan alltså aldrig förstå en människa helt, man kan heller aldrig tycka om alla människor, alla människor kan inte förstå dig och alla människor kan inte tycka om dig. Jag blir lätt arg på människor som inte kan förstå mig, som inte kan tycka att min åsikt faktiskt kan vara rätt vettig ibland, jag kan bli arg på människor för att jag inte förstår de, för att jag inte kan förstå hur en människa kan resonera på det sättet. Men jag kan ju faktiskt aldrig begära att människor ska förstå mig precis som att jag aldrig kan begära att jag får en förklaring god nog för mig att förstå. Jag har fått öppna ögon. Jag har slutat att vara arg för saker jag inte kan förstå. Det kommer i slutändan bara att göra mig bitter. Om man relaterar till Sinnesrobönen igen (som jag har fastnat lite i) så är det en av de sakerna som jag kanske just i detta nu har fått förstånd till att acceptera utan att förstå. Acceptera att alla människor är unika och just därför kan man inte förstå alla och alla kan inte förstå mig. Att dock inte döma människor då det är så många olika faktorer som spelar in i ens tycken är även det en viktig del i accepterandet. MEN! Percis så som, åter igen, Sinnesrobönen säger; (Beröringspunkterna är dock många...)

Tacksamhet är ett ord jag inte riktigt tycker om för att det ofta sätts i fel sammanhang. Det sätts ofta i sammanhanget där ordet nöjd finns med. Nöjd är något jag tycker är negativt. Det är en ton i det ordet som klingar illa i mina öron. Är man nöjd så är man inte tillfredsställd. "Jag kunde ha gjort bättre men jag är nöjd." Om man dock betonar tacksamheten som jag tänkte göra i detta nu så kan vi ta och bena ut det lite. Lägga mer tyngd i ordet, det ord som faktiskt inte förtjänar att hamna i samma fack som nöjd. Man glömmer ofta bort att vara tacksam. Det finns så mycket som gör ont i livet, som är orätt och fel. Vad man då kan göra är att gräva ner sig ordentligt i det. Riktigt analysera och grubbla över det som är fel. (Japp, jag vet, jag kan bara tala utifrån mig själv...) MEN! Man kan också genom tårarna försöka se vad som finns bortom det onda, vad som finns precis framför ögonen. Det som gör en tacksam för livet. Det är inte alls komplicerat men det kan ibland vara oerhört svårt att byta fokus. Och man kommer tappa fokus, igen. Skulle vi alltid vara lyckliga skulle det i sig bringa en olycka. Vi skulle inte veta vad lycka var för något om det inte fanns olycka. Därför sätts vi på prov, våra prövningar gör oss starkare - om vi ser vad man kan lära utav det. Våra prövningar gör att vi ser lyckan i livet.

Och när ilskan har lagt sig blir man sådär härligt glad. En tid. Tills man går igenom samma process igen. Men det vet vi ingenting om än.

Ilska är en känsla som ofta är obehaglig men faktum är att i jämförelse med andra känslor så kan den vara rätt skön. Man kan få ut rätt mycket utav den, när allt kommer omkring. Om man jämför med panik, hysteri, hopplöshet eller liknande så är ilska kanon. I ilsknandet så kan man via just ilskheten vända det till något positivt för en själv. En form av egoboosting kan komma. Det är en del av en process som, beroende på vad det är, kan bli långrandig om man inte någon gång förändrar sitt synsätt. En situation kan vara en helt annan om man ser den på långt håll, eller kanske väldigt nära. Det man tror är viktigast hamnar längre ner på listan om man bara omprioriterar. Att just omprioritera är ett utmärkt sätt att se på saker med nya ögon, upptäcka saker som man aldrig tidigare upptäckt. Och vet ni vad som är det mest fantastiska av allt? Man blir lite större som människa.

"Man behöver inte alltid tycka" fick jag sagt till mig. Nej, man behöver inte alltid tycka och man behöver inte alltid tänka och man behöver inte alltid förstå och man behöver inte alltid veta. Det är väl det som kallas livet? Så otroligt tråkigt livet vore om man behövde det just nämnda. Man pratar ibland om livets gåvor och man syftar ju då alltid på allt gott som händer i livet men jag tror bestämt att en gåva kan vara precis vad som helst - det är just det som är livets gåva. För att man ska veta att man lever. Jag lever, sannerligen, och det är allt bra jobbigt och allt bra härligt!

Ibland så säger man något men säger egentligen något annat. Tolkningar. Som man vill att andra ska tolka som man själv skulle ha tolkat det. Han den där Chris kanske inte hade så fel trots allt, i sin låttitel, what are words...! (En låt som jag för övrigt kräks på) "Ord är ord och inget annat" sa jag när jag ilsknade till då låten spelades stup i kvarten) "Ja, men har du inte hört historien bakom låten?" sa då någon. "Jo det har jag och det får mig att kräkas ännu mer, kommersiellt skit" sa jag då. MEN! Tji fick jag, rätt på nosen, för vad predikar jag om nu? Jo, tolkningar. Och hur kaxig var inte jag när jag sa "Ord är ord och inget annat" Säger emot mig själv fullständigt. MEN! Men man kan ändra sig. "Hela livet är en skola" sa morfar till mig. En skola med många ämnen, en kurs avslutas och en annan påbörjas. Man kan kanske inte alltid ha MVG (=5:a, mamma, om du läser), och ibland måste man komplettera sitt betyg i någon kurs och det är precis det jag måste göra. Jag måste komplettera mitt betyg i kommunikation (och ledarskap), kanske lite i psykologi och beteendevetenskap också - filosofi har jag MVG i, det är en sak som är säker dock.

Ibland känns det lite skönt att bli rättad när man tänker fel. Ja, man kan faktiskt tänka fel, eller man kan i alla fall tänka lite trångt. Man kan också tänka lite för egocentriskt men även lite för lite egocentriskt. Det är ju trots allt att det man är med om, det har redan någon annan varit med om också oftast är det många som har varit med om precis samma sak och tänkt precis samma sak. Eller så har de tänkt annorlunda. När man tänker lite för egocentriskt så hamnar man ofta i en situation där man utgår ifrån att ens egna uppfattning om situationen är den sanna och rätta, i alla lägen. Man utgår ifrån sig själv och hur man själv tycker och tänker. Man sätter sig själv i centrum utan den minsta förståelse hos motparten. Det kan faktiskt finnas en annan verklighet men hur ska man då se den när det enda man kan utgå ifrån är sig själv? Jo, andra säger det till en. Andra som tänker annorlunda eller som vet att andra tänker annorlunda. Det kan vara en vän. Det kan vara en mamma. När man tänker för lite egocentriskt så skyller man gärna på andra. Man sätter sig själv på piedestalen. Och såklart att man ska göra det men ibland behöver man inte gå längre än nästippen för att finna vart problemet sitter. Man kan inte sitta där på tronen, man måste gå ner och möta människor. En del vill dig väl. Det gäller bara att se skillnad - och det utifrån personen ifråga som står framför dig. Ingen annan. Ibland kan det faktiskt vara så att det som har sårat en fortfarande är problemet men faktum är att det är du som själv måste hantera det. Det är du som får reda ut hur du ska beté dig med dina ärr. Man kan inte tro att andra gör så att problemen kvarstår, nej, man har ett val, att leva med det  och lära sig av det eller att vara rädd för alltid. Rädd för att bli sårad och därför sabba den lycka man möts av för "ska det gå åt helvete kan det göra det redan från början". Man sabbar det med flit, för att man inte rett ut sig själv. Det är ingen annan än du själv som kan reda ut det åt dig. Finna styrkan, finna kärnan till att ta till sig lyckan igen, att våga offra sig själv för att upptäcka att det finns goda människor. Människor som vill dig väl. Jag har även lärt mig att ibland kan det vara försent, ibland kanske man redan har sabbat sönder det men är det så att den man sabbat allt med kan förstå så kan situationen ändras. Det gäller dock att personen ifråga har ett hjärta av guld. Har den det? Eller har den lika svårt att förstå hur andra tänker som en själv, har den personen lika mycket ärr som en själv, sitter den personen på en egen piedestal kanske?