Tänk att alla bitterfittor och surkukar har varit lekande barn en gång i tiden, som lekte i sandlådan precis som en annan. Tänk att alla bitterfittor och surkukar har varit naiva ungdomar med drömmar. Kanske ville de förändra världen? Göra revolution. De har varit lika lycklig som en annan var när tomten kom på julafton eller när lördagsgodiset skulle inhandlas. De ville bli något. De ville bli någon. Precis som en annan. Jag undrar vad som hände på vägen, vad var det som fick de att gå över till den andra sidan, till den mörka sidan, där bitterhet, missnöje och otacksamhet briljerar spelfältet där lyckan ibland försöker ta över bollen - men med ett misslyckat resultat. Ljus tycks alltid bero på någon form av hake i deras liv. Allt positivt kan alltid vändas till något negativt. Får man en karamell är det snålt bara för att man bara får en. Har man en städerska så är det inte skönt att slippa städa utan städerskan städar jävligt dåligt istället. Jag kan rabbla upp många exempel men poängen är lättförståelig. Tänker man dock på att dessa människor en gång varit så som jag skrev i början så blir det istället lite synd om dessa människor. Att deras gnista en gång slocknade. Deras glädje har grävts ner långt ner, kanske har den grävts ner så långt att den inte går att hitta igen. Vad tråkigt det måste vara att alltid gå omkring och vara arg på världen och dess människor. Att alltid ha sig själv på piedestalen, se ner på alla andra som går nedanför. Sätta sig själv på tronen och skylla allt på jokern som står bredvid i rolig mössa. Dessa människor har med tiden och med livserfarenhetens gång blivit bitterfittor och surkukar. Det är lättare att acceptera dessa människor om man tänker på hur synd det istället är om de. Det är lättare att skaka av sig, att inte ta till sig, att inte påverkas av den negativa energin som de ger ifrån sig. Sedan kan man inte gå omkring och tycka synd om folk titt som tätt, det är bara onödigt. Det gör en bara svag med tanke på att man inte får ett jota tillbaka men man kan ha det lite i åtanke. Framförallt; att inte låta en dras ner i det mörka gapet av pessimismens odjur.