Idag är känslan lite bättre. Jag saknar den lilla hamnstaden ibland, jag saknar människorna, jobbet, min gamla lägenhet, babyblå, dialekten och igenkänningen. Jag tror bestämt att jag har två hemstäder. Jag längtar hem vart jag än är. Vilket kanske egentligen bevisar att det inte spelar någon roll om man flyttar ifrån det man egentligen vill fly ifrån. Det flyttar bara plats på problemen. Flytten i sig gör ingen skillnad. Jag har fått perspektiv på mycket. Jag förstår äntligen. Och den välkända bönen stämmer ju ganska bra; "Vart jag mig i världen vänder...." Jag har ju hela världen vid mina fötter. Eller rättare sagt, jag har alltid ett val. Vad jag däremot aldrig väljer bort är människorna som jag förknippar med varje stad jag besöker. Människorna måste vara kvar i mitt liv - annars spelar ingenting någon roll. Jag har de bästa i min närhet och det kan göra mig oerhört lycklig ibland. Det kan också göra att jag saknar väldigt ofta. Jag saknar många och mycket. Jag är ändå, mitt i all saknad, lycklig över att kunna göra det - att ha en anledning till att sakna.