Antar att det är som min kloka mor säger att det handlar om tålamod i livets nya prövning. Att lära sig att stå ut. Att inte ta sitt pick och pack när det kliar i hela kroppen av irritation och rastlöshet. Tålamod. Det är tidsbegränsat. Det är vägen till min dröm. När detta är slut åker jag på mitt livs resa. Det är bara så himla lätt att ta till den där saknaden igen bara. Ta till martyren i mig. Ilskna till och koka inombords. Orättvisan som så många gånger förr är skrämmande närvarande, medkänslan som är utom synhåll och förståelsen som inte finns. Men det är väl detta som kallas för prövning, som sagt. Det är väl ytterligare en sak att lära sig av. För lära sig något, det kommer jag att göra, det är ett som är säkert. Jag kommer nog dock inte kunna se det förrän jag har distans till det. Så helt plötsligt kanske jag dock har något att se fram emot. Tills dess; tålamod.