Jag får ont av mig själv. Av att komma på egenskaper man inte trodde man hade. Att man visar sig vara någon annan. Jag tror dock att alla människor har brister och jag tror att alla människor har något gott. Jag trodde bara inte att mina brister var just dessa. Detta begär som jag måste bli av med. Säkertheten och tryggheten som lyser med sin frånvaro. Det är dags att visa lite stake, det är dags för mig att försöka bättra mig. Förtägning av känslor vet jag är svårt men jag vet också att man kan lyckas. Jag måste lära mig att när jag kastar mig utför stupet gång på gång måste jag fortsätta falla en stund. Jag kan inte kasta mig ut och i samma ögonblick ta tag i den där grenen. Släpp. Jag blir bara så besviken på mig själv, det är allt. På hur jag kan skämma ut mig, på hur jag kan vara så oerhört liten och patetisk, på hur jag är percis så där som jag inte vill vara.