Känns gutt som fanken! The new era is here. Ibland behöver man bara peppa sig själv lite. Okej att jag har gjort bort mig, okej att jag skäms men okej att kasta det i det förflutna. Knyckla ihop det, spotta på det och släng. Eller vänta lite, bränn! Jag har bestämt mig. Här och nu. Säg välkommen till den nya Malin.

Jag tror man ibland måste acceptera att livet har sina vändningar i alla riktningar. Att livet har sina prövningar som man måste ta sig igenom och klara. Man ska ta utmaningarna och rakryggad kämpa. Detta är min utmaning. Förhoppningsvis så ingår även detta i kategorin; "time to grow up". Man måste också ha i åtanke att "time to grow up" aldrig är samma sak som "time to grow OLD". Jag tror att jag lätt blandar ihop de uttrycken (och varför jag tar det på engelska är helt enkelt för att det låter fan så mycket bättre). Det är dags att ta mig i kragen. Upp med hakan. Sluta hänga läpp. Och för skjutsingen, acceptera dig själv. Acceptera varje liten del, varje liten egenskap, varje liten känsla som finns. Eller, nae, inte acceptera - var stolt. Var du. Våga vara ensam. Våga stå på egna ben. Jag har nog alltid stått på egna ben men jag har då alltid haft en support. Nu är där ingen support men benen är fortfarande kvar så varför inte fortsätta gå? Det är ju solklart! Imorgon börjar mitt nya liv. So long sucker!

Jag får ont av mig själv. Av att komma på egenskaper man inte trodde man hade. Att man visar sig vara någon annan. Jag tror dock att alla människor har brister och jag tror att alla människor har något gott. Jag trodde bara inte att mina brister var just dessa. Detta begär som jag måste bli av med. Säkertheten och tryggheten som lyser med sin frånvaro. Det är dags att visa lite stake, det är dags för mig att försöka bättra mig. Förtägning av känslor vet jag är svårt men jag vet också att man kan lyckas. Jag måste lära mig att när jag kastar mig utför stupet gång på gång måste jag fortsätta falla en stund. Jag kan inte kasta mig ut och i samma ögonblick ta tag i den där grenen. Släpp. Jag blir bara så besviken på mig själv, det är allt. På hur jag kan skämma ut mig, på hur jag kan vara så oerhört liten och patetisk, på hur jag är percis så där som jag inte vill vara. 

Nu är det dags för mig att börja blogga igen tror jag allt. Mest för min egen skull, som ventilation. Som en låtsaskompis. Som en kompis som faktiskt inte ger mig några direkta svar, som bara lyssnar. Kanske är det det som är viktigast - att någon lyssnar. Svaren på alla frågor tror jag man har där i bakhuvudet. Det gäller bara att lita på sig själv och sin egen förmåga av välmående. Grubbla är mänskligt. I slutändan löser sig allt. Ibland kan man även bli tagen på sängen av känslor, av känslor som man inte visste skulle dyka upp. Inte nu. Inte för en sådan sak. Men det är väl det som kallas; leva?