Okej, jag vet att det inte klassas som ett moget tänkande att ha mottot; Allt löser sig. Det är ett motto som är naivt och barnsligt på något sätt, kan tyckas i andras öron alltså. Jag vill faktiskt försvara mitt vuxna jag med detta inlägg. Jag är medveten om att allt inte löser sig av sig självt, helt självklart. Vad jag menar med att Allt löser sig är att om man är medveten om problemen, om man vet vad lösningen är och att man försöker att åtgärda/ställa till rätta/ordna allt så bra man bara kan så löser sig allt. Varför mottot kan verka naivt är för att många tar till den meningen, lutar sig tillbaka i soffan och väntar. Man måste agera! Agerar man så händer det alltid något. Försöker man motverka problemet så är processen igång. Vikten i mottot är att man ska veta att; försöker man så ger det belöning, ett problem (som alla kan råka ut för) löser sig alltid på något sätt. Frågan är bara hur och när. Ett lätt exempel; 25 + 25 = ? Alternativ A) Äh, det vet jag inte men det är säkert någon annan som kan lösa det åt mig. Jag väntar lite bara, det är ju trots allt Simpsons på TV. B) Okej, hmm, om vi utgår från den första siffran och sedan räknar det så gott det går. Nae, jag klarar det inte! Okej, men om vi först tar 25 + 10, det är ju 35 (...) osv. Mottot är alltså inte en naiv verklighetsbild som jag har tagit till för att glida genom livet och rycka på axlarna. Mottot är för att jag vet att; när det känns som mörkast, som när allt är emot mig och jag kämpar så gott jag kan så LÖSER det sig tillslut. Mitt ljus i tunneln, min stöttepelare bland känslor och tankar, min skyddsängel i ensamheten och min säkerhet i livet. Det kanske känns som om det skulle stå N framför alla dessa ord, och ja, det skulle det lika gärna kunna men grundpelaren i sitt liv är ändå en själv. Det är bara en själv som verkligen kan göra något åt sina egna problem, får man hjälp är ju det jätte bra men man ska kunna vara säker på att man kan stå på sina egna ben innan man överlåter sig till någon annan.