Tänk att samvetet kan spela ett sådant spratt i kroppen. Att det ska påverka allt, både psykiskt och fysiskt. Hade råkat gett Kotten mat med mjöl i och inatt så rörde han sig nästan ingenting - hjärtpulsen ökar! Jag kunde inte sova på hela natten för att samvetet gnagde i bröstet. Det är bra att ha ett samvete, ja, men ibland känns det som om det kör hela kroppen i småbitar. Man blir svag. Man kan inte sova. Man får hjärt-snörp (som det så vackert heter). Att det ska göra en lidande för någon annan känns inte riktigt tillhöra naturens överlevnadsinstinkt, man borde ju först och främst "tänka" på sig själv. Icke. Nej, samvetet kan det där med att förinta sin bärare. Nu kanske inte just denna händelse med igelkotten var den mest allvarligaste men om man tänker på situationen generellt. Ibland tror jag att man allt för mycket tänker på andra, att man allt för många gånger sätter andra människor framför en själv. Å andra sidan så kanske det är det som kallas sympati och medmänsklighet.