Ni får inte komma på mitt bröllop.

Idag skiner solen - sola skiner! En underbar dag att vistas utomhus! Vad gör jag? Jag sitter inne! Fy! Jag ska dock ut, ska bara diska lite först och göra mig fräsch.

Dagen tillära hör även ett visst dåligt samvete faktiskt, detta gör dagen en aning mindre underbar. Vi var ju och tittade på en lägenhet förra veckan och den kändes bra men inte mer. Den kändes inte wow och med tanke på att vi troligtvis kommer stanna här i två år till så skulle jag gärna vilja få den där wow känslan. Så vi bestämde oss för att säga nej, det är ändå en liten hake. Vi gillade verkligen den där hyresvärden, super trevlig (tillskillnad från typ alla andra hyresvärdar), ja fick en riktigt bra conection med honom. Att då behöva säga nej kändes pissigt. Han lät så ledsen, jag försökte då skyla mitt nej-sägande med att han var den trevligaste hyresvärden "ever" men det lät inte så övertygande som jag hade hoppats på. Aja, va fanken, jag antar att det är sådana situationer som man tar till uttrycket: "Det är bara att bita i det sura äpplet, svälja och låtsas att det är gott" (den sista frasen har jag kommit på själv).

Något annat, hmm, ja jag har bitit sönder fingret - well done!

Åh, jusste, jag höll nästan på att glömma: angående mitt senaste inlägg så håller jag fortfarande med mig själv men jag har även fått en tankeställare. Efter att ha pratat med de bästa vännerna som finns på denna jord så fick det mig även att tänka på de fejkvänner man har. Som är så där trevliga och checka när man ses men aldrig hör man något av dem annars. Att sedan höra kommentarer som har kommit ut ur dessa smutsiga munnar får mig bara att kräkas, kräkas psykiskt, riktat mot dem. Fenomenet slutar aldrig att förvåna mig men jag förvånar mig själv varje gång man ses då jag är så där trevlig och check själv. Dags att få lite stake. Tänker bojkotta dessa patetiska och trista människor, de hör inte hemma i min värld. De som hör hemma är dem som bryr sig och som jag bryr mig om, de som man får ett lyckorus av bara man tänker på dem. Ett halleluja-moment som inget annat kan ersätta. Förresten när jag tänker pådet; det kanske inte är jag som ska få stake, det kanske är dem som ska få stake - visa var ni står istället för att skådespela. Ni kommer dock inte höra från mig så det är väl ni som får komma och visa upp staken sen - Mallan is gone in your life from this moment. Aaah, härligt!

Peace!

2010-03-22 @ 11:13:07 Allt & Inget Permalink


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0