Jag har tänkt på det där med nuet. Det känns klyschigt och uttjatat om att man alltid ska leva i nuet, att ta vara på det man har men vad mer kan man egentligen göra? Såklart att man kan förändra sin situation, att man kan ha framtidsplaner och visioner men vad som faktiskt är det viktiga är nu. Jag fick ett litet visdomsord sagt till mig igår (som tydligen är ett steg i tolvstegsprogrammet), det lyder; "... ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden". Sinnesro att acceptera. Acceptera är svårt. Oerhört svårt. Vad som kan vara svårast att acceptera är att man inte kan begära att andra människor ska förstå och inte heller att du ska förstå andra människor. Vi är tänkande varelser (mer eller mindre) men det gör inte att vi tänker likadant. Vi tänker utifrån våra erfarenheter och kunskaper, vad vi lärt oss genom livet. Vi kan inte bortse från tidigare erfarenheter när vi befinner oss i en ny situation. Sår vi fått har blivit ärr men likt förbannat sitter de där. Det måste vi acceptera. Men vi får inte heller gömma oss i vår bubbla av rädsla, av ärr och ständigt dra upp stygnen, ett efter ett. Ibland behöver man vända på steken, tänka i andra banor, slänga sig utför stupet utan att veta om fallskärmen är hel eller full av hål. Man kan falla pladask, rakt ner i backen och slå sig sönder och samman men man överlever. Kanske inte om man skulle göra det bokstavligt för då slår man garanterat ihjäl sig men nu var det ju inte det jag syftade på. Man kanske får nya sår, men man kan också uppleva en himlafärd, se världen från ovan och se skönheten i livet. Förändra riktningen i färden om du vill. Om du vågar och finner mod. Modet finns där, ibland stort, ibland litet men ofta tillräckligt.